Det är en helt vanlig dag i Metro City: Teddy lyssnar på radionyheterna om stadens superhjältar och gör anteckningar i sin loggbok om deras senaste förehavanden innan han får skynda sig till skolan; Diane kramar om sin lilla valp och tar på sig sin nya jacka som hon piffat upp med nitar; Ray snor ett paket cigaretter från TV-bordet innan han väcker sin alkoholiserade farsa, som somnat i soffan, så att han inte kommer för sent till jobbet och Mie suckar över att hon måste vara barnvakt åt lillebrorsan Mike eftersom hennes mamma jobbar kväll. Denna udda kvintett råkar sammanstrålar på en kulle på vägen från skolan, där Teddy metodiskt spanar efter superhjältar med sin kikare, när Mike i ett obevakat ögonblick försvinner in i skogen och alla börjar leta efter honom. Det som började som en vanlig dag slutar därefter i chock för mitt inne i den djupa skogen hittar ungdomarna liket efter Metro Citys mäktigaste superhjälte: Plutona.

Den senaste tiden har det blivit en del serier av Jeff Lemire för min del, både från Marvel (Hawkeye) och så hans egna serier från Image Comics (Descender) och Dark Horse (Black Hammer). Jag har alltid höga förväntningar på hans skapelser, som ofta innehåller spännande koncept, klanderfri dialog och en alldeles unik fingertoppskänsla när det gäller yngre karaktärer. När Lemire är som bäst är han briljant och det är därför jag blir så besviken när hans alster är halvbra, som i t.ex. andra volymen av Descender och även, sorgligt nog, Plutona.

Serien börjar med en Stand by Me-liknande händelse i en värld där superhjältar är en självklarhet (så långt helt okej). Seriens huvudpersoner är klassiska stereotyper som den enstörige och lätt störde nörden, den överviktiga tjejen som vill passa in, alkoholistbarnet med hård yta och sorg inombords, den truliga tjejen som dissar sin bästa vän för att hänga med den tuffa killen samt en jobbig lillebror som bihang (nu börjar det bli besvärligt). Presentationen av ungdomarna är bra men Lemire skummar bara på ytan och går aldrig riktigt ner på djupet (kom igen nu då!) och när den oväntade tvisten äntligen kommer slutar serien och någon fortsättning är inte i sikte (NEEEEEEJ!!!).

Plutona är en miniserie i fem delar som fått sitt namn efter den avlidna superhjälten men den här historien handlar egentligen inte alls om henne utan om hur ungdomarna hanterar händelsen i skogen. Ska de berätta det för någon vuxen? Varför inte ta en bild, lägga ut på sociala medier och bli kända? Är det inte bäst att begrava henne eftersom stadens superskurkar kommer att slå klackarna i taket då de upptäcker hon är död? Det är visserligen en mycket mörk och gripande berättelse på många sätt om vänskapsband som bryts, drömmar, missförstånd och ond bråd död men tyvärr griper den aldrig riktigt tag i mig och dessutom är den alldeles för kort för min smak.

Sedan kan jag inte låta bli att störa mig på att serien hade behövt en utomstående redigerare. En av superhjältarna som Teddy berättar om får heta antingen C.O.M. Bat eller Com B.A.T., superskurken som besegrar Plutona kallas ena stunden för Killer Wasp och nästa gång White Wasp och varför försvinner Plutonas ögonmask i en scen för att sedan dyka upp igen några sidor längre fram? Det finns också en extrastory (tecknad av Lemire själv) som skildrar Plutonas sista timmar i livet utifrån hennes, och hennes dotters, perspektiv, men tyvärr avslutas den med en präktig antiklimax.

Pin-up av Ron Chan

Om serien hade haft en fortsättning hade allt varit frid och fröjd men nu känner jag mig snuvad på Lemire-konfekten och vill ha mer. Som tur är finns Black Hammer som jag kommer att recensera om några dagar och där är Lemire verkligen i sitt esse.

Trackback-adress