Lagom till karaktärens 25-årsjubileum dyker antihjälten och den irriterande pratkvarnen Deadpool äntligen upp i en solofilm värd namnet och återigen spelas han av Ryan Reynolds. Förra gången det begav sig lyckades 20th Century Fox goofa till det rejält i X-Men Origins: Wolverine (2009) med en ”Merc with a mouth” med igensydd mun, optiska strålar, knivhänder och teleportering i sin arsenal. Min och flera andras förvirring var total och även om det är svårt så vill jag bara glömma den versionen. Som tur är stod Ryan Reynolds och flera andra på sig men klartecken från Fox om en ny filmatisering dröjde, ända tills en testfilm från 2012 läckte ut på nätet 2014 och blev en succé och tur var väl det.
Det verkar som om Fox totalt missat vilken guldgruva de satt på med en karaktär som tilltalar många, bryter mot fjärde barriären och som är hetare än någonsin med flera titlar hos Marvel Comics. Kanske var de rädda för att släppa en film som för att lyckas var tvungen att ha en högre åldersgräns än övriga Marvel-filmer men heder åt alla inblandade att det äntligen blev av.
Jag hade skyhöga förväntningar på Deadpool i filmformat, inte bara efter fiaskot med Wolverine-filmen utan för att jag har svårt för honom i serieformatet. Reynolds är som klippt och skuren för karaktären och det här är verkligen en one-man-show utan dess like. Från första till sista rutan (glöm inte att vänta till efter eftertexterna, jag och min fru var i stort sätt de enda som var kvar, vis av erfarenhet efter många Marvel-filmer) haglar de plumpa, bisarra, groteska och asroliga skämten på bioduken och efter drygt en och en halv timme har jag kramp i både magen och käkarna av alla skratt som bubblar inom mig.
Att Reynolds njuter av att spela Deadpool är uppenbart och han får även bra uppbackning av Morena Backarin som flickvännen Vanessa, T.J. Miller som vännen Weasel, Leslie Uggams som Blind Al och Ed Skrein som superskurken Ajax. Filmen blir också en naturlig del av Fox X-Men-filmer där Colossus (spelad av Greg LaSalle och äntligen får vi en Colossus som bryter på ryska) och Negasonic Teenage Warhead (spelad av Brianna Hildebrand, vars krafter i filmen mer liknar New Mutants Cannonball än den telepatiska klärvoajant hon är i serien) gästspelar som X-Men (filmstudion hade väl inte råd med fler, som Deadpool påpekar).
Själva handlingen ger oss Wade Wilsons väg från småskurk till försöksmaskin för elaka superskurkar som säger sig kunna bota hans cancer och göra honom till superhjälte. Att Ajax och hans hejdukar stressar fram mutantkrafter genom systematisk och vidrig tortyr ingick inte i Wades arbetsbeskrivning och när han slutligen lyckas befria sig från sina plågoandar är hans kropp så kraftigt deformerad att han går under jorden för att slippa möta Vanessas blickar. Även om filmen rakt upp och ner bara är en hämndhistoria så är den så mycket mer. Underbar timing rakt igenom, den klart bästa Fox-adaptionen av Marvels universum (och då har jag redan räknat bort tre pissdåliga Fantastic Four-filmer), den roligaste Marvel-filmen jag sett samt helt klart inte lämplig för barn under 15 år. Äldste sonen fyller 24 och den yngste 10 och båda två älskar Deadpool, men lilleman får tyvärr vänta några år, annars kommer det bli många och långa samtal om masturbering, tortyr, avhuggna kroppsdelar och skämt under bältet.
Deadpools förkärlek för meta och fjärde barriären är klockren i filmen med gott om referenser till Hugh Jackman som Wolverine, debaclet med X-Origins, vem som är Xavier (McAvoy eller Stewart) och Reynolds floppade Green Lantern. Jag missade säkert tusen olika populärkulturella referenser samtidigt som jag prickade in en hel del som Marvel-fantast och superhjältenörd men det ger mig bara ytterligare en anledning att se om den, för det kommer jag definitivt att göra. Hatten av för en av de absolut bästa Marvel-filmer jag sett och nu hoppas jag att Marvel Studios också vågar sticka ut hakan och ge oss en riktigt bra Howard the Duck-film för det är verkligen på tiden.
