Julen står för dörren och en pälsjägare anländer till staden Grimsvig. Under sina tidigare besök har han alltid upplevt staden som vänlig och trevlig men något är inte som det brukar vara. Männen som jobbar i gruvorna är inte lediga, det är förbjudet att önska något i önskebrunnen och vaktstyrkan tar helt sonika hans last. Främlingar är uppenbarligen inte välkomna men pälsjägaren kan inte tiga still när han upptäcker att barnen inte får leka på gatorna eller äga leksaker. Alla leksaker i staden tillhör tydligen unge herr Jonas, Lord Magnus son, och när en av soldaterna slår ett av barnen försvarar pälsjägaren honom, vilket leder till att främlingen misshandlas, bakbinds och förs ut ur staden för att avrättas. Vem är den mystiske främlingen, hur ska det gå för honom och vem är det som styr i staden som nu förvandlats till ett tillhåll för tjuvar och lögnare?

Nu är det jul igen och vad passar bättre då än en recension av Grant Morrisons version av jultomtens okända ursprung? När jag första gången fick höra talas om den här serien blev jag helt lyrisk. Författaren som gjort sådana odödliga klassiker med X-Men, Batman och Animal Man skulle ta sig an självaste jultomten i vad som på pappret såg ut som en All-Star Santa Claus eller Santa: Year One. Helt galet! Morrison går dock ut lugnt och värdigt och hela berättelsen börjar också på klassiskt sagomanér med ”Det var en gång…”. Klaus, som vi får kalla honom eftersom serien heter så och vi inte får reda på hans namn, anländer till Grimsvig som en Mad Max-liknande figur, stor och stark och uppenbarligen inte speciellt frusen av sig. Under resans gång får vi reda på att han har sällskap av en vit varg vid namn Lilli och att han besitter magiska krafter men mer om det vid ett senare tillfälle.

Det första som slår mig är hur ordinär Klaus är. Om jag inte känt till att Morrison skrivit den hade jag inte räknat ut att det var han, möjligtvis i den härligt magiska och psykedeliska slutet men fram till dess bjuder Klaus på traditionell men bra läsning där skurkarna är skurkiga och alla säger vad de tänker. Vi får inte reda på vem Klaus är eller var han kommer från men hela serien utspelas i en medeltida skandinavisk miljö, med namn som Bjorn, Gunderson, Harald, Linkvist och Karl, och allt tecknas mycket snyggt av Dan Mora (Hexed). Det är jul men de enda som firar är stadens härskare, Lord Magnus, och hans familj, hustrun Lady Dagmar och sonen Jonas. Unge herr Jonas själv är sinnebilden av ett bortskämt barn som hatar julen och andra barn men samtidigt klagar över att det är tråkigt att leka ensam. Den magnifika ministaden i trä, som stadens hantverkare jobbat på i ett helt år, som han får i julgåva sparkar han sönder och tänder eld på. Den är bara värdelös tråkigt skräp. Han hade önskat sig små människor som lydde hans minsta vink. Varje ny julhögtid är en större besvikelse än den förra och hans föräldrar låter honom hållas.

Klaus #1 är ingen komplex historia men slutet lovar mycket och jag kommer definitivt läsa hela miniserien i alla sex delar. Det är ju ändå Morrison som ligger bakom 🙂

Trackback-adress