Under Image Expo i juli 2014 presenterade förlaget en hel del intressanta kommande serier och det var speciellt tre som jag definitivt ville lägga till min pull list: Descender av Jeff Lemire och Dustin Nguyen, Injection av Warren Ellis och Declan Shalvey (första arcen recenseras inom kort) samt den för mig hett efterlängtade Tokyo Ghost av Rick Remender och Sean Murphy (The Wake, Chrononauts). Remender har nu lämnat Marvel Comics för att lägga krutet på sina egna serier på Image Comics plus lite annat smått och gott, som till exempel serien Devoultion (Dynamite Entertainment) tillsammans med tecknaren Jonathan Wayshak, och det är något som jag välkomnar med tanke på hur blek hans avslutning av Captain America och Uncanny Avengers var. Remender är bäst när han får berätta egna historier vilka, förutom Deadly Class, oftast utspelas i en dystopisk framtid med mycket sci fi-inslag vilket ligger mig varmt om hjärtat.

Världsbygget i Tokyo Ghost är klanderfritt. En framtid där desillusionerade människor utrustats med nanoteknologi som gör det möjligt för dem att ständigt vara online så de slipper se eländet omkring sig. Allt går ut på att berusa sig med artificiella fixar och den enda riktiga sporten som existerar utanför den virtuella är Death Race där självmordsbenägna förare slaktas på en gigantisk motorstadion. Remender och Murphy målar effektfullt upp en deprimerande värld där du kan köpa allt bara du har pengar och avtrubbade människor skaffar sig superhjältekroppar, dricker nanojuice som ger dig känslan av ”äkta kärlek” eller snortar ”självkänsla” som kommer i påsar om sex gram.

Seriens huvudrollsinnehavare är Debbie Decay som är konstapel till yrket och en av de få i hela Isles of Los Angeles som är fri från nanoteknologi och som drömmer om ett nytt liv med sin man och arbetskollega Led Dent, som är så beroende av ständig uppkoppling att han glömt verkligheten omkring sig. Debbie har gjort en deal med sin arbetsgivare Flak som innebär att de kan lämna det galna Los Angeles, avgifta Led och resa till Tokyo som enligt ryktet ska vara fritt från nanoteknologi. Det enda de behöver göra är att oskadliggöra den fruktade hacker-terroristen Davey Trauma vilket inte visar sig vara så lätt. Davey Trauma kan nämligen kontrollera alla människor som har nanoteknologi i kroppen och det är praktiskt taget hela Los Angeles befolkning.

Precis som i Black Science och Deadly Class kickar Remender i gång med en adrenalinstinn och utdragen jaktscen genom hela första numret där vi både får bekanta oss med världen under resan och lär känna Debbie och hennes makes öde lite närmare. Murphy är i högform och får gott om tillfällen att teckna miljöer, fartvidunder och teknologi som bara han kan och Matt Hollingsworths färgpalett är som vanligt utmärkt. Det finns gott om små skojigheter under färden, bland annat heter Leds värstingmotorcykel Zeus’ Dick och Davey Trauma har något som liknar en klassisk nintendo-kontroll på armen och en rosa hover scooter utrustad med knivar plus att Remender och Murphy smyger in ett flipperspel som heter Black Sciende och mitt i Leds digitala flöde dyker twitter-liknande kommentarer upp om Remender och Murphys ”usla” serieskapande.

Det som imponerar mest på mig är dock scenen på slutet när dammet har lagt sig och Debbie försöker nå fram till sin zombieliknande muskelknutte för att berätta att allt nu är över och att de kan börja om på nytt. Debbies djupa och äkta kärlek berör i en värld som helt tappat fotfästet och om hon når fram till sin missbrukande man eller inte låtar jag vara osagt men jag är definitivt sugen på fortsättningen. Dessutom har serien gjort mig skrämmande påmind om hur ofta jag själv fiskar upp mobilen för att kolla vad som hänt istället för att leva i nuet och det är gott betyg om något.

Trackback-adress