Andra volymen av Southern Bastards, Jason Aaron och Jason Latours brutala skildring av den amerikanska Södern, tar ett steg tillbaka för att vi ska lära känna High School-laget Runnin’ Rebs tränare Euless Boss och vad det var som fick honom att bli fruktad i hela Craw County Alabama med omnejd. Mobbad och utstött av alla, utan mor och med en notorisk småtjuv till far som bara satte käppar i hjulet för honom och aldrig såg honom för vad han var. Den ende som ser hans potential är den tidigare fotbollsspelaren Big som blev blind efter en hård tackling och istället jobbar som Ball Boy åt Runnin’ Rebs. Big ger Euless hopp och lär honom allt han kan, något han senare ångrar bittert eftersom Euless visar sig vara en tvättäkta Southern Bastard.

Titeln på andra volymen, Gridiron, är en gammal beteckning på amerikansk fotboll som lever kvar än idag. Namnet har sitt ursprung i att spelplanen förr ritades som ett rutnät som såg ut ungefär som ett grillgaller (gridiron) vilket man sedermera övergav för att istället dela in planen i yard-linjer och hash marks…och där måste jag ha nickat till vid tangentbordet av tristess. Även om jag gärna ser Sverige spela landskap i fotboll eller ishockey så är jag sjukt ointresserad av sport och är glad att musiken och serierna räddade mig från idrotten och i synnerhet lagsporter som jag avskyr som pesten. Under min vilda ungdom kunde det det dock slinka ner en och annan Buster i den dagliga seriedieten men det enda jag läste var berättelserna om Hot-Shot Hamish (Super-Mac på svenska) med den Stora kanonen eftersom han var det närmaste en superhjälte man kunde komma i Buster.

I Southern Bastards Vol. 2: Gridiron (samlar #5-8 av serien) ramas hela handlingen in av sport och dessutom amerikansk fotboll som knappt existerar i min begreppsvärld (Förordet av NFL-spelaren Ryan Kalil, som är född och uppväxt i Södern och spelar för Carolina Panters, gör mig mest förvirrad eftersom det är fullt av speltermer jag inte har en aning om). Historien om en man som tagit sig upp ur skiten och vunnit respekt tack vare idrotten är inget nytt men i berättelsen om Euless Boss tar Jason Aaron ett polisgrepp på genren eftersom Euless knappast är ett helgon utan mer en Mörkrets ängel. Tricket att visa alla helvetes kval som Euless tvingats utstå bara för kunna uppnå sin dröm och få en klapp på axeln av sin dyre far fungerar till viss del för även om hans uppväxt varit kärlekslös och fruktansvärt brutal så kan jag för mitt liv inte tycka synd om honom, speciellt med tanke på de fasansfulla brott han genomför i andra volymen men framförallt i den första.

Serien som helhet är fortfarande utmärkt och läsvärd och Jason Latours yxiga stil och snygga färgläggning ger perfekt atmosfär åt hela anrättningen. Den blinde Big är en varm och mänsklig själ som tycker alldeles för mycket om butter sticks och han är en skön blandning av Mr. Miyagi (Karate Kid) , Yoda (Star Wars) och Stick (Daredevil). Övriga karaktärer av vikt från Euless uppväxt är smågangstern Uncel Mozel Tutwiler och fadern Olis Boss som är ett riktigt hjärtlöst kräk som rånar trailers, stjäl tuppar och säljer Moonshine. De personer jag är mest intresserad av är dock de som kommer att dyka upp i kommande volymer av Southern Bastards. Under ett samtal med en av sin underhuggare i en av de få scener som utspelas kronologiskt direkt efter första volymen nämner Euless personer som kommer att glömma bort att han gjorde en bestialisk handling: den sjuklige borgmästaren och hans galna fru, Compson-tvillingarna som äger banken, en mystisk jägare i skogen, den hunsade sheriffen, maskerade maffiosos från Mobile med alldeles för mycket skjutvapen samt Runnin’ Rebs ärkerivaler Wetumptka County.

Detta kommande persongalleri ger mycket mer mersmak än den tragiska och blodiga berättelsen om Euless uppväxt och mest av allt ser jag fram emot att få stifta bekantskap med Earl Tubbs dotter, meniga Roberta, som intet ont anande är på väg hem till Craw County efter sin militärtjänstgöring i Afghanistan. Nästa volym heter ”Homecoming” och jag är verkligen sugen på fortsättningen.

Trackback-adress