Vårens stora biohändelse för serietidningsintresserade är äntligen här. Imorgon fredag har X-men Origins Wolverine svensk biopremiär. Med filmsuccér det senaste året som Iron Man, The Dark Knight och nu senast den fenomenala Watchmen så har kraven på filmer superhjältegenren blivit rätt höga. Håller Wolverine-filmen för detta?
Filmen börjar i vad som verkar vara 1800-talets Nordamerika. En ung James Howlett ligger febersjuk i en säng och tröstas av sin far. Det bultar på dörren. En man som verkar vara moderns gamle älskare tränger sig in och det slutar med att fadern skjuts till döds och James mutantkraft manifesteras på grund av traumat. Ni som läst Origins känner igen historien, även om den i filmen starkt förenklats och kortats ner. I min smak går det lite väl fort. Överlag är det så genomgående i hela filmen. Allt behandlas väldigt kvickt. Wolverines medverkan i black op-styrkan Team X och hans förvandling i programmet Weapon X klaras av i en rasande fart. Utan särskilt mycket känsla eller eftertanke. De känns nästan mer som ursäkter för att så småningom få visa en herrans massa actionscener. För det får vi i mängder. Wolverine jagas till fots. Wolverine jagas på motorcykel. Det är hummers. Det är helikoptrar. Missiler. Och en jävla massa explosioner. Men är det bra? Nej, egentligen inte.
Den känsla av utanförskap och utsatthet som präglade de två första X-men-filmerna av Bryan Singer är helt bortblåst. Storskaligheten och den widescreen-galore som finns i den tredje filmen saknas totalt. Det är egentligen en rätt ordinär actionfilm. Ta bort mutanterna och det skulle kunna vara vilken film som helst. Fylld med filmklyschor och skolboksexempel på dramaturgi. Det i kombination med ett slut som både känns riktigt krystat och som en riktig manusprodukt (läs Jonas recension) gör att jag har svårt att ta den här filmen till mitt hjärta.
Samtidigt ska det sägas att filmen absolut har sina ljuspunkter. Liev Schrieiber som Saberthooth gör en riktigt bra prestation. Filmen är överlag snyggt filmad och producerad. Och den innehåller även en hel del flörtar till fansen. Actionsekvenserna i sig själv är riktigt bra, även om slow motion används lite väl mycket, oftast med följden av att det återigen känns lite klyschigt.
Av de recensioner jag sett verkar filmen genomgående fått tvåor. Jag skulle nog vilje vara lite mer generös och ger den en mycket svag trea. Mest för att filmen på sina ställen gör små blinkningar till mig som Mutant-fan. Jag gav Watchmen en fyra när hela journalistkåren unisont gav den en trea. Det är nog så att den här typen av filmer kräver en relation till grundmaterial för att verkligen uppskattas.
Regissör: Gavin Hood
Betyg: 3-/5
Uppdaterat
Här är några betyg från svensk media: SVT: 2, DN: 2, SVD: 3, Aftonbladet: 3
