Efter en förödande interdimensionell attack mot Manhattan från Franklins pocketuniversum är vår fantastiska kvartett djupt under isen. Johnny har förlorat sina krafter och därmed chansen till en karriär som popstjärna. Reed och Sue har förlorat vårdnaden om ungdomarna i Future Foundation, inklusive deras son Franklin, som tagits i förvar av S.H.I.E.L.D. efter en förödande rättegång där hela deras liv svärtades ner. Baxter Building är inte längre i deras ägo och bevakas av Avengers. Ben sitter mot sitt nekande i fängelse för mord och Valeria är sur på sina parenteser och tillbringar istället sina dagar i Latveria där hon försöker få Doctor Doom att göra goda gärningar…och det vet vi ju alla hur det kommer att sluta.

Efter att ha läst Fantastic Four #1-14 (författad av James Robinson och mest tecknad av Leonard Kirk) plus en Annual (tecknad av Tom Grummett med tusch av legendaren Tom Palmer) där Susan Richards åker till Latveria för att hon saknar sin dotter och inte är så värst nöjd med att hon är i den lömske monarken Dooms ”vård”, kan jag konstatera att det visserligen hänt en del i kvartettens liv men att genomföringen är tämligen oinspirerad och blek. Alla dessa nummer finns samlade i tre trades (FF #1-5 ”The Fall of The Fantastic Four”, FF #6-10 ”Original Sin” och FF #11-14 + Annual ”Back in Blue”) och serien går mot sin grand finale om några månader då serien försvinner från seriehyllorna i USA. Naturligtvis är jag bekymrad över detta faktum men jag är egentligen mer bekymrad över det faktum att Robinson gör om Fantastic Four till en fullblodssåpa utan ett vettigt slut och dessutom i en Marvelkostym som känns gammal och unken.

Serien har några ljusa stunder, som Ben Grimms ilska, smärta och sorg när han varseblir att Johnnys tonåriga oförsiktighet gjort att han missade ett gyllene tillfälle att bli fri från sin stenkropp samt när Sue, ensam och utlämnad, besegrar hela Avengers och dessutom ger Doom en match för pengarna, men i övrigt är serien mest ett segt tuggummi som för länge sedan tappat sin smak. All den skaparglädje och kärlek man kan hitta i andra serier under titeln All-New Marvel Now!, såsom Ms. Marvel, She-Hulk, Elektra, Black Widow eller Moon Knight, lyser smärtsamt med sin frånvaro. Robinson försöker verkligen att leverera klassisk Marvel men karaktärerna är kalla som fiskar och jag köper inte heller att fienden som ligger bakom alla hemskheter som nu drabbat familjen är en okänd gammal kurskollega till Reed som kärade ner sig i Susan och fortfarande är svartsjuk på Mr. Fantastic.

Det som jag alltid har gillat med Fantastic Four är dels familjesituationen men framförallt seriens långa tradition av att leverera riktigt bra sci-fi. En som klarat av det på senare tid är Mark Millar, i en sorgligt underskattad sejour, men framförallt älskar jag Jonathan Hickmans undebara run med mina favorithjältar. Hans episkt spunna sci-fi-saga gjorde mig alldeles knäsvag och dessutom gjorde han den bästa och mest diaboliskt onda versionen av Doctor Doom som jag någonsin stött på och då har jag ändå läst alla Fantastic Four som finns i tryck sedan starten 1961. Nu vet jag att Sue och Reed spelar en viktig i roll i Hickmans pågående ”Time Runs Out”-arc i Avengers och New Avengers så jag tänker helt enkelt sätta tänderna i den och förmodligen kommer jag inte att bli besviken. Hoppet för Fantastic Four är ute…åtminstone om Robinson får fortsätta.

Trackback-adress