Ännu ett år fyllt av seriehögar. Här bytet från ett par räder i London under februari.

Det var återigen en grannlaga uppgift att sätta sig ner och samla tankarna för att kunna skriva ner de serierelaterade saker jag uppskattade mest under 2014. Dödsfall i familjen har gjort att de senaste månaderna varit mest som ett töcken och jag kunde inledningsvis knappt dra mig till minnes något bra från det gångna året. Lyckligtvis förs det anteckningar över allt som läses (och det spelas in en podcast där det tjattras om det varje vecka, hitta den här) av undertecknad så när jag började kolla igenom vad som faktiskt hänt trädde lyckligtvis en betydligt klarare bild av de tolv månader som nu gått fram så sakteliga.

Det gick snabbt att konstatera, på seriefronten lämnade vi ännu ett riktigt fint år bakom oss i bistra nyårsnatten. Minns med värme mästaren Bryan Talbots besök i Stockholm under början av mars, och de tillfällen jag fått träffa Shazamkolleger. En höjdarkväll var då jag och Rikard drack drinkar med serieskaparen Seth och Tanya (som firade sin årsdag) på Grand Hotels Cadierbar i samband med Stockholms internationella seriefestival, alltså 17 maj. SIS14 var för övrigt ett lyckat evenemang jag är glad över att ha varit med och producerat. Andreas har redan skrivit om vårt möte på Comicon Stockholm i sin krönika, och det går inte annat än instämma att det var kul att ses. Något otippat sprang jag också på ingen mindre än Jonas vid Gamla Stans tunnelbanestation, mitt i julförberedelserna för en nio dagar sedan, och det var första gången vi sågs efter att ha skrivit för samma blogg (Jonas var som bekant en av de som grundade Shazam.se) sedan 2010. Henrik Ö har jag inte haft nöjet att svinga någon bägare med på alltför lång tid, mycket tråkigt, men kärleksbomben han slängde åt mitt håll i sin jubileumskrönika har burits med glädje under ett år som gett många anledningar att ifrågasätta vad fan jag håller på med egentligen. Tack!

H-V: Tanya, Seth, Tom Devlin och Anders Lundgren på Kanadensiska ambassaden i Stockholm 15/5 2014. Foto: Ola Hellsten.

Innan nyårssentimentaliteten svämmar över totalt så är det dags att dra igenom några av årets andra höjdpunkter i behändig listform. Utan någon inbördes rangordning:

Ed Brubaker
Måste stämma in i den östgötska hyllningskör Andreas inlett. Brubaker har länge varit  min favoritförfattare och det har inte ändrats under 2014 då han verkligen fyrat av på alla möjliga cylindrar. Fatale avrundades bitterljuvt med nummer 24 under hösten  och det är bara att konstatera dess status som modern klassiker och en av kronjuvelerna i författarens nu 15-åriga samarbete med tecknaren Sean Phillips. Kopplingarna mellan Fatale och True Detective, Nic Pizzolattos tv-serie som var det bästa jag såg 2014, framträdde efter senaste omläsningen och gjorde att fascinationen växte än mer.

Velvet fortsatte leverera högklassig agentaction och Steve Eptings fantastiska bilder gjorde det alltid svårt att slita sig från tidningarna. Mer om den här.  Roligast var dock den nya serie som Brubaker och Phillips sparkade igång, The Fade Out vars tre första nummer jag recenserade så sent som i förrgår.

Årets bästa seriefilm hade inte helt oväntat också en stark Brubakerkoppling. Läs min recension av Captain America. The Winter Soldier (Anthony och Joe Russo) här.

Jubilarer
Nog för att det som min vän Martin Kristensson konstaterat finns många skäl att rulla hatt varje dag på året, men 2014 kändes det likväl som att jubiléerna duggade mer än lovligt tätt. Batman fyllde 75 år och det firades i relativt liten skala för min del. Skam sägandes blev det inte någon Batmania 2014, men väl läste jag ikapp Scott Snyder och Gregg Capullos serier om hjälten. Det klickade tyvärr inte. Vid sidan av Grant Morrisons originella svit känns det som Snyder åstadkommer mest som att lyssna på en riktigt bra Elvisimitatör. Coolt och snyggt, men inget går upp mot originalet. I det här fallet representerat av de serier han så uppenbart bygger vidare på.
Skräckmagasinet Creepy 50-årsjubilerade och det resulterade i en del skriverier från min sida. Kul att det inföll under året då Henrik Jonsson publicerade sitt första bidrag i tidningen. Läs om det här. Mike Mignolas Hellboy fyllde 20, ett jubileum som jag kopplade samman med att Shazam.se firade fem år som bloggkollektiv i en hyllningskrönika ni kan läsa här. Dessutom firades Big Red med mer än textskrivande av undertecknad men det är en annan historia. Tack vare outtröttlige Andreas så känns det som om bloggen återigen fick styrfart under 2014, och utan att göra alltför stora löften så här på nyårsdagen så när jag en förhoppning att kunna inspireras av hans exempel till fler texter kommande månader.

Team Hellboy hade för övrigt ett riktigt bra år med utropstecken som Hellboy in Hell # 6: The Death Card (Mignola och Dave Stewart), pulpstänkaren Lobster Johnson: Get The Lobster (Mignola, Stewart, John Arcudi och Tonči Zonjić) och inte minst B.P.R.D. Hell on Earth: The Reign of the Black Flame (Mignola, Arcudi, Stewart och James Harren) den bästa enskilda volymen av B.P.R.D. på länge.

Årets album
De två serieromaner jag gillat bäst under året symboliserar så gott som något två sidor av min personlighet som ständigt utkämpar en ojämn kamp om herraväldet (gissa vem som vinner): den kollektivism jag vuxit upp med under proggåren och den hårdföra individualism jag har som rättesnöre i vuxen ålder. Richard Stark’s Parker: Slayground är den fjärde kriminalromanen av Donald Westlake/Richard Stark som Darwyn Cooke klär i seriedräkt. Här tvingas huvudpersonen barrikadera sig på ett vinterstängt nöjesfält efter att ett jobb gått åt pipan och lokala mafiosos blir varse om hans predikament. Sällan har det slitna uttrycket ”Bra karl reder sig själv,” uttryckts på ett stiligare sätt och med så fullständig kontroll över serietecknarens alla tillgängliga trick. Mer utförlig recension här.
Å den andra sidan har vi den brett anslagna Sally Heathcote: Suffragette av Mary M Talbot, Kate Charlesworth och Bryan Talbot. Utifrån titelfigurens synvinkel får vi ta del av den folkrörelse som efter många långa och hårda år ledde till att kvinnor fick rösträtt i England 1928. Här har vi en serie som imponerar såväl genom sitt breda grepp om historien (Mary M Talbots bakgrund i universitetsvärlden är en uppenbar tillgång) som förmågan att destillera allt detta material till en berättelse med personligt anslag och en emellanåt väldigt hård känslomässig träff. Det går inte att värja sig mot det man möter under läsningen och det påminner om hur mycket som finns kvar att åtgärda vad gäller kvinnors ställning i samhället.

Kan nämna att jag också har stora förväntningar på Richard McGuires Here, men den har jag inte lagt vantarna på än.

Årets återutgivning
Ja nu när vi ändå är inne på Talbotrelaterade serier måste det ju nämnas att den inbundna Arkwright Integral som Dark Horse Comics släppte i november är en av de mest emotsedda böcker som kommit i år. Samlingen innehåller The Adventures of Luther Arkwright, Heart of Empire: The Legacy of Luther Arkwright plus en del intervjuer och annat. Tidigare utgåvor i vanlig albumstorlek har inte gjort rättvisa åt det emellanåt vansinniga linjearbete som Talbot lagt ner i främst den första delen av serien. Som stolt ägare till en originalsida (203 i föreliggande utgåva) från The Adventures… kan jag intyga att det större formatet gör skillnad. Köp och läs denna moderna sfklassiker som än idag tycks vara serievärldens bäst bevarade offentliga hemlighet!

Kniper pokalen gör dock Fantagraphics kulturgärning att släppa samtliga
nummer av Wally Woods mäktiga och spretiga prozine Witzend i form av två inbundna böcker i en kassett. För min del är det största att äntligen få läsa kompletta serier med Steve Ditkos objektivistiske superhjälte Mr. A, men det är också oerhört fascinerande att få ta del av historierna bakom tidningarnas tillkomst, Woods magsura redaktionella texter och inte minst hans översexualiserade Tolkienhyllning The King of the World som först släpptes loss i Witzend.

Shake your moneymaker Robin!

Årets fackböcker
Till min stora glädje och hyllutrymmets ågren så publiceras det allt fler böcker som verkligen gör rättvisa åt den nionde konstformen. Graphic Ink: The DC Comics Art of Frank Quitely är en av de volymer som skänkte mig stor glädje under året. Fick den i 40-årspresent (tillsammans med en flaska Ron Quorhum) av kollegerna på Serieteket/Bibliotek Film & Musik/Plattan/TioTretton vilket tas som kvitto på att jag måste gjort något rätt trots allt. Vad som skiljer den här boken från en rad andra i likartat ärende är att den utöver korta texter om Quitelys skapande samlar mängder av numer rätt svåråtkomliga serier han gjorde för DC under 90-talet. Från insomnade underetiketten Paradox Press Big Book of Conspiracies/Freaks till skräckantologin Flinch och mycket annat. Så utöver det sedvanliga ögongodiset får man tillfälle att läsa en hel del som tagit åtskilligt av både tid och pengar i anspråk att samla ihop på egen hand.

Bör dock nämna att mitt exemplar av The Art of the Simon and Kirby Studio ännu ej frigjorts från plasten, och när den avtäckts kanske Quitelys position på toppen inte längre är lika självklar.

Årets läsupplevelse
Den serie från 2014 jag med största sannolikhet kommer läsa om flest gånger i framtiden är (här står Quitely oomkullrunkelig) Multiversity: Pax Americana # 1 av Grant Morrison och tidigare nämnde tecknare. Projektet Multiversity har det glunkats om under lång tid och vad vi fått så här långt efter alla år av uppbyggda förväntningar är följande: ett förbryllande men väldigt bra öppningsnummer; ett par tidningar som haft intressanta grejer på gång (läs: festlig knappologi och internskämt för DCrävar) men som aldrig riktigt lyft; föreliggande serie där både Morrison och Quitely lyckas kombinera allt det de gör bäst till dryga 40 sidor seriekonst som folk lär diskutera i åratal. Det enda som potentiellt ligger serien i fatet, men som också är dess paradoxala triumfkort, är att den i stort består av en lång replik på de senaste 30 årens mest ihjälkramade serie, vid sidan av Art Spiegelmans Maus förstås, Watchmen av Alan Moore och Dave Gibbons.

The Question och Blue Beetle med såväl Mr. A som Rorschach och Nite Owl med någonstans i bakgrunden.

Den som läst på vet att Moore ursprungligen ville använda klassiska figurer som The Question, Captain Atom och Blue Beetle som DC under 80-talet köpt loss från Charlton Comics. När idén presenterades fick han dock veta att förlaget hade andra planer för figurerna. Så föddes Rorschach, Dr. Manhattan och Nite Owl och resten är modern seriehistoria. Morrisons tidning utspelar sig dock på den fjärde av de 52 olika versioner av jorden som nu finns i DC-universat, och här används följaktligen Charltonfigurerna på det sätt som Moore en gång tänkt sig. Pax Americana blir en sorts Watchmen Redux. Lyckligtvis går serien längre än att vara enbart en smart intertextuell kommentar.  Jag vill till och med sticka ut hakan och påstå att Pax Americana på en dryg tiondel av det antal sidor Watchmen tar i anspråk lyckas göra något som möjligen är större än vad den enda serien på Times lista över 1900-talets främsta romaner åstadkommer. Och märk väl, jag älskar Rorschach mer än de flesta och blev totalt golvad första gången Watchmen med sin intrikata självreflexiva berättelsestruktur invaderade mitt medvetande. De gånger jag läst om den på senare år har jag dock alltmer hamnat i Morrisons läger och stört mig på de inslag alla hyllar. Känslan att den kluriga strukturen och hur smarta författaren och läsarna framstår på grund av den närmast är viktigare än figurerna och den historia som berättas.

Javisst, här promeneras och pratas det så att det bildas åtminstone ett halvt Möbiusband, ett av seriens återkommande bildinslag.

Inte för att Morrison och Quitely skäms för att ta till så att de spricker med sina respektive magilådor. Här får man in minst lika många återkommande gåtor och ledmotiv i såväl bild som (under)text, metainslag och tryfferade sidupplägg som skulle få självaste Chris Ware att rodna avundsjukt över den informationsmängd man lyckas pressa in på minsta möjliga utrymme. Vad som får mig att likväl föredra detta är känslan av att Morrison möjligen är mer intresserad av effekten allt raffinemang har på läsupplevelsen än att själv sitta och skrocka förnöjt över vilket komplicerat flödesschema det hela blir när man tittar på det utifrån. SPOILERVARNING!!! Och säga vad man vill om den skuldtyngda, och i slutändan misslyckade, självuppoffrande akt som President Harley iscensätter, men det är i alla fall ett bättre scenario än Ozymandias idé om att föra världen samman mot ett gemensamt tentakelhot från en annan dimension via ett folkmord i centrala New York. Till sist så är Pax Americana oavsett kopplingar till andra serier ett fristående mästerverk där såväl Morrison och Quitely som färgläggaren Nathan Fairbarn (se hans fascinerande arbetsprocess här) gång efter annan visar att de hör till det absoluta toppskiktet inom sina respektive gebit. Huruvida det i längden kommer att stå sig i jämförelse med Watchmen får vi väl diskutera om 30 år.

Årets översättning
Med tanke på att jag basunerat ut hur bra Erik Krieks Lovecraftserier är alltsedan 2012 i alla mig till buds stående fora, så finns ingen anledning att dölja hur nöjd jag är över att Jens Andersson och Placebo press släppte Från andra sidan: Fem fantastiska berättelser av H.P. Lovecraft i svensk översättning av Olov Hyllienmark under 2014. Hoppas att det betalar sig när Urhunden delas ut i september.

Även i år ordnade jag Stockholms H.P. Lovecraftfestival och med hjälp av en väldig massa människor (hela tacklistan här) blev även denna fjärde upplaga en minnesvärd tillställning. En av höjdpunkterna, då Jonas Andersson och Daniel Thollin gav oss fantastisk liveteckning till Dj Fru Annas fina musik, får avrunda detta.

Men stopp och belägg! En årskrönika från Anders utan att The Punisher nämns? Har 40-årsfirandet lett till existentiell kris och pacifism? Svaret på sistnämnda fråga är emfatiskt nej. Precis som kärleken till de som står mig nära, så växer sig hatet mot världens missdådare starkare för vart år. Jag låter detta illustreras av följande citat från nummer tre av tidningen Nathan Edmondson och Mitch Gerads sparkade igång 2014. Numret som efter viss inledande tvekan övertygade mig om att det här nog skulle kunna fungera. Take it away Frank Castle:

”To serve and protect.
The public has a fundamental misunderstanding about the role and capacity of law enforcement.
It’s mainly the ”protect” part the public puts to much faith in.
The police do not protect.
They cannot prevent.
They can’t be there before the gun is fired, they can only chase the thug who fired it.
Only a fool puts his safety in someone else’s hands.
Only a fool expects that the authorities can make him safe.”

Gott Nytt 2015!

Trackback-adress