Hon har åkt in och ut på sjukhus hela sitt liv, träffat alla möjliga sorters psykologer och terapeuter samt prövat alla piller man kan tänka sig, men till ingen nytta. När hon går upp på morgonen önskar hon att dagen ska ta slut så hon får gå och lägga sig och sova igen. Det är ända sättet att slippa höra alla rösterna i hennes huvud, att sluta ögonen och finna evig vila.

Den okända flickan i den nya serien They’re Not Like Us, utgiven av Image Comics på julafton och skriven av Eric Stephenson (Nowhere Men), har bestämt sig för att ända sitt liv genom att hoppa från ett höghus, och ingen kan stoppa henne. Inte ens den mystiske främlingen som dyker upp på taket och ber henne acceptera sanningen om vem hon är. Mirakulöst nog överlever hon fallet och när hon vaknar upp på sjukhuset har rösterna i huvudet tystnat. Förutom rösten från den mystiske främlingen som säger att hon är i fara om hon inte följer med honom.

Så här i slutet av året, när julkonserter och julstress lägrat sig och julledigheten bäddar in en i ett härligt komaliknande tillstånd av för mycket sovmorgnar och fet julmat, upplever jag ofta en mättnadskänsla på det mesta, även serier. Jag har svårt att ta in nya intryck och brukar mest plöja igenom högen av oläst från Marvel som växt sig stor under året, längta efter att få sammanfatta serieårets alla höjdpunkter och ta nya friska tag inför nästa härliga serieår. Jag kunde dock inte slita mig från att pröva en ny X-Men-liknande superhjälteserie som kändes väldigt modern och annorlunda på samma gång.

Vår huvudrollsinnehavares riktiga namn får vi inte reda på, bara hennes nya, Syd, som hon får av The Voice, den mystiske telepatiske främlingen på taket som sedan förde henne från sjukhuset till en flådig villa. Där får hon reda på att orsaken till att hon hört röster i huvudet i hela sitt liv är att hon, precis som The Voice, är en telepat och i huset får hon även träffa nio andra ungdomar som, förutom att de har krafter som osårbarhet, styrka, snabbhet, klärvoajans med mera, alla har nya namn och har lämnat sina gamla liv bakom sig.

Alla i huset har adapterat en ny livsstil där de tar vad de vill och gör vad de vill för att ödet har gjort dem speciella och bättre än alla andra. The Voice förtäljer också om alla regler de har skapat för att skydda sig från att avslöjas: man får inte själv välja sitt nya namn för om man gjorde det skulle det kunna spåras tillbaka till ens gamla liv. Inga tatueringar, piercingar eller märkliga hårfärger är tillåtna. Alla måste klä sig propert eftersom välklädda människor sällan väcker uppmärksamhet och de får inte använda telefoner eller datorer. De gömmer sig mitt ibland oss och det funkar utmärkt. Nu är det bara ett problem att ta itu med och det är Syds föräldrar.

Likheterna med X-Mens ursprung och livsstil är påtagliga i They’re Not Like Us men ändå så olika. The Voice, som är mer lik Magneto än Professor X, är gruppens äldsta medlem och ledare och har gett Syd, som kan jämföras med Jean Grey, nycklar så hon kan kontrollera sina krafter. De bor i ett stort hus men det är inte något arvegods utan de har helt enkelt tagit det. De bryr sig bara om sig själva och är inte intresserad av omvärlden mer än för sina egna syften. Ju längre in i berättelsen man kommer och ju fler gånger jag läser om den desto kusligare blir den och Syds nya bekantskaper känns mer som en sekt eller ett Brotherhood of Evil Mutants. Simon Ganes teckningar är mycket bra och påminner en del om Nowhere Men:s tecknare Nate Bellegarde även om Gane inte kommer upp i hans världsklass. Tillsammans med övriga teamet bakom Nowhere Men, färgläggaren Jordie Bellaire och textning av Fonografiks, är  They’re Not Like Us både njutbar att titta på och Stephensons manus flyter på bra. Det jag är mest nyfiken på är vad dessa ”trevliga” människor gör hela dagarna och om de har en dold agenda eller bara är själviska i största allmänhet. Att de gör vad de vill har de redan visat och frågan är om Syd hellre skulle gå tillbaka till sitt gamla liv även om det skulle innebära att hon tappade kontrollen över rösterna i huvudet.

Nu tänker jag ta lite julledigt några dagar för att träffa tjocka släkten så det blir tyvärr inget Veckans omslag på söndag, men nästa vecka får ni istället dubbelt av den varan, en årskrönika och ett ”Årets omslag” plus alla recensioner jag hinner med. God Jul!!

Trackback-adress