Ibland belönas man för det obetalda slitet här på bloggen. På baksidan av Deus Ex Machina: Sonen finns nämligen ett citat ur min recension av Deus Ex Machina: Fadern och det är givetvis kul. Vad jag vet är det andra gången det händer, första gången är fortfarande bäst då jag tillsammans med Fredrik Strage var citerad på Aparts första volym av The Walking Dead. Det här gör mig extra välvilligt inställd förstås 🙂

Mitt citat var ”Deus Ex Machina: Fadern är helt klart det bästa Theo-albumet hittills”. Ett citat som jag håller fast vid även efter läsningen av Sonen. Men först lite om handlingen. Theo och hans vänner Helga och Hasse fortsätter söka efter delarna till den gåtfulla maskin som både sägs kunna skapa liv och förödelse. De har hjälp av uppfinnaren Polhem som kommit över en del och numera tagit över Swedenborgs medvetande (Swedenborgs huvud finns i en glasburk så han lever i viss mån fortfarande även om han oftast är full pga alkoholen i burken). Samtidigt utreder polisen Max ett mord som verkar ha kopplingar till många mord decennier bakåt i tiden och samma lägenhet. En gammal fiende dyker upp och ett oväntat avtal finns också med. Dessutom mer än en riktig överraskning. Men jag ska inte spoila vad det är.

Deus Ex Machina: Sonen inleds med en snygg version av legenden om Noaks Ark tecknad av Daniel Thollin. Liksom jag hoppades på efter Fadern så är Thollin kvar som tecknare tillsammans med Ola Skogäng (intervjuad av oss här). I Sonen alternerar tecknandet mellan de två genom hela albumet, de tar några sidor åt gången. Trots att deras stilar skiljer sig lite åt finns det tillräckligt mycket likheter för att det inte ska störa rytmen i läsandet. Efter en stunds läsning reflekterar jag inte över det. Skogäng och Thollin fortsätter att skickligt bygga upp berättelsen om Gudastenen och Theos jakt efter möjligheten att bli människa igen. Både Skogäng och Thollin är väldigt skickliga tecknare och i den delen är det här albumet det bästa hittills, däremot finns det ingen lika hög topp som kombon Lovecraft och Dalarna i Fadern vad gäller spänning. Det enda jag kan anmärka på är korrekturläsningen som borde gjorts noggrannare. Men det är en petitess, det här är det näst bästa Theo-albumet.  Jag ser framemot avslutningen som bör komma i nästa del och det ska bli intressant hur några av de stora frågetecknen rätas ut och om Theo kan få det han önskar mest.

Trackback-adress