Roscoe är egentligen en bra kille. Han vill bara ha en bit av kakan så att han och flickvännen Rosa kan lämna Detroit och starta en framtid i Kalifornien. Roscoe är en obotlig optimist och det är tyvärr det som gör att han blir blåst och hamnar i fängelse. Dömd till femton års fängelse för langning och hans boss, som varit som en mentor till honom, är den som förrått honom för att komma åt hans älskade Rosa. Roscoe tappar fotfästet och beslutar sig för att pröva det han svurit att aldrig pröva själv: droger.

Mark Millars senaste tillskott till hans eget lilla universum, Millarworld, handlar om supersnabbhet som man får av den mystiska drogen MPH. I inledningen, som utspelas 1986, får vi följa infångandet av världens första och enda supermänniska när han totalt tappar kontrollen över sin supersnabbhet och låses in på obestämd tid av USA:s armé. Vid visiteringen av denne Mr. Springfield hittar man en pillerburk märkt MPH och det är alltså samma drog som Roscoe ovetande stoppar i sig i fängelset nästan 30 år senare.

Om man jämför MPH med Millars senaste serier, Jupiter’s Legacy och Starlight, är den än så länge en lättviktare. Visst är det ett förstanummer så mycket kan hända än men Millar lyckades pricka in rätt känsla i bägge de föregående titlarna med ett nummer. Jupiter’s Legacy är ett episkt superhjältedrama och Starlight en charmig hyllning till gamla rymdäventyr i Blixt Gordon-anda samtidigt som den tar upp det känsliga ämnet att bli gammal på ett trovärdigt sätt. MPH däremot är mer förankrad i ett nutida Detroit, det tidigare hjärtat i USA:s bilindustri som är en spillra av vad det en gång var. Serien tar upp en del av problemen med att växa upp i en sådan stad men förvandlas abrupt till en tvättäkta blockbuster utan hjärta. Första halvan av MPH är riktigt bra men Roscoes plötsliga beslut och efterföljande karaktärsskifte känns helt fel även om han visserligen tappat hoppet om allt. Det känns mer som en ursäkt från Millars sida att få visa upp coola krafter istället för att utvidga konflikterna som Roscoe nu tvingas brottas med när hans värld rasar samman.

Att filmrättigheterna till MPH redan är klara är lätt att förstå för den har alla ingredienser som behövs för en riktigt fet sommarfilm och jag är övertygad om att tecknaren Duncan Fegredos sätt att visa supersnabbhet skulle funka fantastiskt bra, till och med bättre, på filmduken. Precis som i scenerna med Quicksilver i filmen X-Men: Days of Future Past ser tiden ut att stå stilla för Roscoe och det funkar på ytan men jag hade nog önskat mig mer av Millar och Fegredo än bara yta.

MPH är en miniserie (vilket är ett format jag gillar, speciellt med tanke på hur långsam utgivningen av Millars serier brukar vara nu för tiden) så jag tänker hålla ut till slutet men om jag ska rekommendera någon Millar-serie så blir det Jupiter’s Legacy och för dig som tycker det är drygt att vänta typ ett halvår på varje nummer så är Starlight ett kassaskåpssäkert alternativ.

Trackback-adress