Geoffrey Warner, a.k.a. The Gray Raven, grundade 1949 ett fackförbund för superhjältar med målet att rensa staden Chicago från superrelaterat slödder. När C.O.W.L. (Chicago Organized Workers League) besegrar den siste kvarvarande medlemmen av de fruktade Chicago Six, ex-KGB-agenten Skylancer, ställer sig många frågan: har C.O.W.L. spelat ut sin roll som stadens beskyddare?

Inte om Warner får sista ordet. Tyvärr börjar dock flera medlemmar inom själva organisationen tröttna på hans ledarstil och några undrar till och med om faran verkligen är över i och med att Chicago Six är borta. Lurar andra aktörer i bakgrunden och kommer alla superhjältar stanna inom organisationen? Är tiden ute för C.O.W.L.?

Kyle Higgins (Nightwing) och Alec Siegel har precis sparkat igång sin första kreatörsägda serie hos Image Comics som är inspirerad av herrarnas examensfilm The League från 2008. Både filmen och serien utspelar sig i 1960-talets Chicago där fackanslutna superhjältar står i centrum och tidsepokens karakteristiska noir-känsla och Silver Age-anda när det gäller superhjältar är väldigt tydliga i C.O.W.L.

De tidsenliga politiska undertonerna och superhjältar i färgglada dräkter, som vi redan sett prov på i bland annat Alan Moores Watchmen, är bara två ingredienser som gör den här serien till en njutning. Grädden på moset är nämligen Rod Reis fantastiskt stämningsfulla och härligt blaskiga stil som inte liknar något i katalogen just nu. Den har starka drag av Bill Sienkiewicz stil i gamla New Mutants eller Elektra: Assassin fast med en skön grå färgskala som förstärker känslan av noir.

C.O.W.L. #1 är ett lyckat förstanummer som både presenterar huvudkaraktärernas olika personligheter och den övergripande handlingen. Till skillnad mot Watchmen har flera av hjältarna verkligen riktiga superkrafter, såsom Blaze, Radia, Arclight och Eclipse, och det bjuds på rikligt med action samtidigt som Higgins passar på att presentera alla små konflikter som bubblar under ytan. Speciellt scenen mellan C.O.W.L.s kvinnliga superhjälte Radia och Warner osar av passiv aggressivitet och mördande sarkasm. Higgins undviker också klassiska superhjältestereotyper som scoutheder och ärofyllda superskurkar. Den läskige Skylancer tvekar till exempel inte en sekund när det gäller att döda oskyldiga i sin väg och Eclipse använder sig av en synnerligen förnedrande bestraffning av en fönstertittare.

Om du är sugen på en välskriven, riktigt snygg och annorlunda superhjälteserie och även gillar Watchmen och 1960-talsatmosfär är C.O.W.L. helt klart något för dig. Själv kommer jag att följa den med stort intresse 🙂

Trackback-adress