J.G. Jones

Jag har älskat skräckserieantologier alltsedan den där gången på 80-talet då nyfikenheten övervann rädslan och ett nummer av Mysterieserier, som DC-titeln House of Mystery hette på svenska, efter viss tvekan inköptes på Beg. Deckare och serietidningar (salig i åminnelse) i Norrköping. Mitt intresse väcktes dessvärre då genren låg i temporär dvala. Tidigt på 90-talet kom tidningarna Terror (som blandade äldre brittiska serier och Clive Barkermaterial med artiklar om verkliga seriemördare) och Inferno (Sandman, Shade, Hellblazer och annat) ut i Sverige och DC gjorde ett par försök att under Vertigoparaplyet återuppliva några av sina trotjänare som Weird War Tales och startade även en ny antologi med titeln Flinch. Men det var mest spridda skurar. Under ett par år var det bara att gräva antikvariskt som gällde när behovet efter en fix av stämningsskapande omslag, helt utan relation till tidningens innehåll och muntert skrockande presentatörer som slog an den lätt häcklande tonen inför de oftast extremt vältecknade skräckmoralkakorna med ”oväntade” slut. Det här upplägget etablerades under 50-talet av legendariska EC Comics med titlar som Tales From The Crypt och The Vault of Horror som presenterades av, hör och häpna, The Crypt-Keeper respektive The Vault-Keeper.

Serierna blev en succé på många olika plan och ECs utgivning är vid det här laget en av seriehistoriens mest sönderkramade. Men när man ser vilka som tecknade för William Gaines under guldåren är det lätt att förstå varför: Johnny Craig, Reed Crandall, Jack Davis, Will Elder, George Evans, Frank Frazetta, Graham Ingels, Jack Kamen, Bernard Krigstein, Joe Orlando, John Severin, Al Williamson, Basil Wolverton, och Wally Wood är alla legender av den anledningen att de på olika sätt flyttade fram gränserna för serier som konstform.

EC drog till sig extremt fanatiska fans men blev på grund av sitt morbida innehåll huvudfokus för den moralpanik som effektivt tog död på skräckserierna mot slutet av årtiondet och ledde fram till skapandet av The Comics Code Authority och en period av tråkigare serieklimat. Enligt vissa spelade även avundsjuka från större förlag vars tidningar inte sålde lika bra in i ECs fall. Skräcken kom tillbaka på bred front först under 60-talet när Warren Publishing utnyttjade kryphål i CCA till att ge ut (till en början) svartvita magasin som Creepy och Eerie (i Sverige presenterades valda delar i tidningen Chock) där man uppdaterade ECformeln för en ny tid och med ett minst lika imponerande tecknarstall där bland många andra Richard Corben, Steve Ditko, John Severin, Alex Toth och Bernie Wrightson ingick.
Då tanken med den här texten ursprungligen var att helt enkelt recensera senaste numret av Creepy Comics, så snabbspolar vi här helt sonika fram till 2008. Då fixar Dark Horse Comics rättigheterna till såväl Creepy som Eerie och inleder ett ambitiöst återutgivningsprogram med målet att publicera alla 285 nummer av nämnda tidningar i form av inbundna böcker. Till dags dato har man gett ut 18 respektive 15 samlingsvolymer och nått fram till nummer 88 av Creepy och 74 av Eerie. Man har även gett ut ett par temasamlingar kring enskilda tecknare och serier som El Cid av Budd Lewis och Gonzalo Mayo. Sedan 2009 ges även nya Creepytidningar ut av Dark Horse med en kombination av nytt och gammalt material. Eerie kommer ut med två nummer om året sedan 2012. Med andra ord är det här en bra tid att vara monsterdiggare, eller?

Skam sägandes är de här ambitiösa tidningarna några i mängden som samlats på hög i mitt med tiden alltmer skämtsamt namngivna ”nyhetsskåp”, som fram till för en sedan ett par veckor pågående kraftinsats av baggande, boardande, sorterande och (nej säg det inte) gallrande innehöll åtskilligt som inhandlats för mer än fem år sedan. Då nummer 15 hade dels ett fantastiskt omslag av J.G. Jones (se ovan) och bidrag från ingen mindre än Shazams egen Henrik Jonsson så flyttade jag upp detta i prioriteringsordningen och har nu läst. Visst finns det uppenbar risk för partsinlaga här, men vad fan.

Vi är stolta: Henrik Jonssons första Creepysida allom till varnagel!

Först kan vi konstatera att det här är ett bra nummer av tidningen, men Creepys styrkor och svagheter fortsätter gå hand i hand. Den levererar allt det man väntar och önskar sig av en sådan här publikation. En brevsida med fans som anammar den gängse tonen av morbida ordvitsar och muntert munhuggande med Uncle Creepy. Serier av skapare som jobbar hårt på att leva upp till arvet från de giganter som nämnts tidigare i texten. Ett nytryck av en klassiker signerad Bruce Jones och Ramon Torrents. Gott så. Jag har lite samma känslor för Creepy av idag som inför bandframträdanden där de mest kända skivorna framförs i sin helhet. Visst är det coolt att det finns möjlighet att höra ”Ladies and Gentlemen We Are Floating in Space” spelad av en gigantisk ensemble med Jason Spaceman i spetsen. Men den gnagande känslan av nostalgiprodukt finns ändå där som smolk i glädjebägaren. Nog för att Alex de Campi ger en någotsånär samtida tvist på sin variant av temat naturens hämnd, understödd av Jonssons tuschsvärtade illustrationer som är allt annat än retrofila. Men redaktören bör nog uppmuntra sina skapare att slå sig lösa lite mer. För som tidningen står nu är den lite som att lyssna på en fantastisk coverplatta med ett band som spelar monsterrock framförd med och inspelad på vintageinstrument. Med andra ord något av det bästa som finns utan att vara särskilt nyskapande (Jonssons illustrationer givetvis undantagna) eller framåtblickande. Men med tanke på hur mörk framtiden ser ut kanske det enda som kan göra den ljusare är att då och då blicka bakåt.

Något att se fram emot: skräckantologin ”Weird Love” med nytryck av skumma saker från 50-talet.

Trackback-adress