Om du är det minsta intresserad av Marvel så har du antagligen inte missat att det just nu pågår ett stort rymdepos vid namn War of Kings. Det har pågått några månader men det är först nu som det verkligen börjar förtjäna sin titel. I och med crossoverns huvudserie War of Kings (originellt nog så heter den så) har kommit så kan vi väl säga att förspelet är över och att det riktiga rymdkriget har börjat.
Egentligen gavs det här numret ut för en månad sedan, men det är först nu som jag läst det. Av någon anledning så släppte Marvel detta nummer innan den fjärde och avslutande delen i föregångaren X-men: Kingbreaker hade hunnit komma ut. Kingbreaker utspelar sig kronlogiskt innan War of Kings så därför verkar det rätt märkligt.
Förenklat så handlar War of Kings (både crossovern och denna miniserie) i sin helhelt om konflikten mellan Inhumans ledare Black Bolt, som just erövrat tronen för hela Kree-imperiet, och jordmutanten Gabriel ”Emperor Vulcan”, kejsare över Shi’ar-imperiet. När vi kommer in i serien har X-mannen Havoc och resten av medlemmarna i Starjammers äntligen återförenats efter att suttit fångna i ett Shi’ar-fängelse. Hela den resan berättas i ovan nämnda Kingbreaker. För att komma undan den armada av skitsnea Shi’ars som de har i baken söker Starjammers skydd hos Black Bolt på Krees hemvärld Hala. Nu slumpar det sig så att det är bröllop i Kree-imperiet. Crystal, Inhuman och svägerska till Black Bolt ska gifta sig med Krees gamle butterkvist Ronan the Accuser. Mitt i detta bestämmer sig Vulcan för att invadera planeten där bröllopet är, krasha festen och döda alla gäster. Och hur reagerar Black Bolt? Jo, han förklarar helt enkelt krig mot hela Shi’ar och tiderna största rymdbatalj är ett faktum. Hurra!
War of Kings är skriven av författarduon Dan Abnett och Andy Lanning, även kallade DnA. De har tidigare skrivit en hel drös av Marvels kosmiska titlar, bland annat Annihilation, Nova, Annihilation Conquest och Guardians of the Galaxy. Så det känns rätt naturligt att de skriver även denna. Även om man inte kan dra allt för stora slutsatser då detta är ett lite av ett intronummer så tycker jag DnA gör bra i från sig. Bra tempo, bra dialog och bra balans mellan snack och action. Det håller kanske inte riktigt samma nivå som Marvels mer etablerade författare som Brubaker, Millar eller Bendis. Men det kan man inte heller riktigt förvänta sig på den här nivån. Det handlar trots allt om ren och skär mainstream som ska passa alla. Gillar du Marvels rymdgrejer som kommer du absolut att uppskatta det. Det är som sagt ett förstanummer och sådana brukar ofta vara lite halvtröga. Men jag tror att de kommer att arta sig i kommande nummer. Det slutar i alla fall dramatiskt med en blodig och pissförbannad Black Bolt.
Det som tyvärr drar ner hela intrycket av serien är illustratören Paul Pelletier. Gud vilken trist kille. Hans stil känns så ofantligt daterad. Gammal trött tidig 90-talssörja. Och inte ens bra sådan. Tanken på att behöva läsa 5 nummer till med honom gör mig faktiskt lite ledsen. Hade inte Marvel kunnat satsa på en bättre illustratör till denna huvudserie? Den här typen av serier brukar alltid få någon medioker halvförmågan till tecknare. Jag tycker att den hade förtjänat någon bättre. Drömmen hade varit att Billy Tan hade följt upp hiten Rise and Fall of the Shi’ar Empire som han tecknade i Uncanny X-men för några år sedan. Han hade passat utmärkt för den här serien.
Manus: Dan Abnett och Andy Lanning
Illustration: Paul Pelletier
Tusch: Rick Magyar
Färgläggning: Wil Quintana
Förlag: Marvel
Betyg: 3+/5
