Varning! Om du bott i en jordhåla de senaste sex månaderna innehåller följande krönika sådana MASSIVA SPOILERS att dina ögon kommer trilla ut! Bara för det får du ett snyggt omslag att vila ögonen på här till vänster, och så börjar krönikan efter hoppet.

OK, I och med #700 så lades alltså Marvels flaggskepp Amazing Spider-Man ned. Kulmen på Dan Slotts lååånga historia om Spiddes slutgiltiga fajt med Doctor Octopus blev något oväntat att Doc Ock… vann.

Jepp, den gode doktorn lyckades byta plats på sitt eget medvetande och Peter Parkers, så att Peter låg och dog i Doc Ocks skröpliga kropp medan allas vår Otto O tog över sin ärkefiendes kropp – och minnen, så att han utan problem kan låtsas vara Peter Parker och dessutom lurar eventuella tankeläsare. Men sista skrattet blir ändå Spindelmannens, ety när Doc Ock tar över Peter Parkers minnen (av hur hans närstående dött till höger och vänster och av hur han ändå kämpat på utan att ge upp) drabbas han av en samvetskris av episka proportioner, inser att han slösat bort sitt geni som skurk, och svär att ta Spindelmannens plats på mer än ett sätt. Doc Ock lovar att skydda alla Parkers vänner och släktingar och blir Superior Spider-Man, en bättre Spindelman. Och så börjar ASMs efterföljartitel Superior Spider-Man.

Fanreaktionen på att ta kål på en av Marvels ikoniska hjältar (jag menar, det är inte Night Crawler det är fråga om här) och ersätta honom med hans ärkefiende blev milt sagt ilsken, något man bl a kan läsa om här. Och visst var min egen ryggmärgsreaktion att det här bara var en gimmick av samma slag som Stålmannens död, Human Torchs död, Batmans brutna ryggrad, Barry Allens återkomst, och så vidare ad nauseam: en förment status quo-omskakande händelse som snart upphävs och allt återgår till det normala igen, efter att förhoppningsvis ökat försäljningssiffrorna lite. Det är klart Peter Parker snart kommer återvända till sin egen kropp igen och så blir allt som vanligt.

Och så är det ju naturligtvis. Dan Slott öppnar redan i Superior Spider-Man #1 för den möjligheten när han visar att Peter Parkers ”själ” fortsätter existera som en osynlig passagerare i den kropp Doc Ock nu kontrollerar; en Benjamin Syrsa-lik samvetets röst åt den förhärdade skurken. Så visst är det klart att om ett tag – kanske om ett år, kanske två, kanske t o m längre beroende på hur försäljningen ser ut – så kommer Peter Parker ta tillbaka sin kropp och allt blir som vanligt igen. Så funkar det i superhjältarnas mainstream. Ingen dör för evigt, ingen förändring är permanent. Pam vaknar ur en ond dröm och Bobby kommer ut livs levande ur duschen, för att ta en Dallas-analogi som hälften av Shazams läsare förmodligen är för unga för att begripa.

Så visst. So far, so same old same old.

Men ändå.

Slott har tamigfan lyckats göra något riktigt bra av Superior Spider-Man. Något riktigt smart. Något som verkligen tar konceptet ”superskurk blir hjälte” och springer med det. Ska man utveckla Slotts USP med Superior Spider-Man så är konceptet närmare bestämt: ”Superskurk blir hjälte – men inte nödvändigtvis snäll”. I sitt sätt att uppträda och resonera är nämligen denna nyversion av Spider-Man ohjälpligt superskurkig, vilket leder till en massa roliga situationer i seriens första handfull nummer. Han upprörs över att Spider-Man bekämpat brott baserat på något så slumpmässigt som ”patrullering” och installerar istället ett stadsomfattande övervakningssystem så att han kan fånga in fyra gånger så många skurkar som sin föregångare. Han börjar samarbeta mer med polisen, för det är ju logiskt och löser många problem. Han gillrar fällor för sina fiender så att han ska slippa slåss med dem. Han manipulerar sina vänner. Och så vidare. En hjälte, men inte snäll: det är fortfarande Doc Ock vi talar om här.

Slott har med andra ord skapat en trovärdig, annorlunda och rolig huvudfigur. Hans Doc Ock med samvete punkterar kontinuerligt de många orimligheterna och logiska luckorna i Spindelmannens existens (ofta till rösten-i-huvudet-Peter Parkers motvilliga beundran), vilket gör att Superior Spider-Man även får drag av metaserie. Peter Parker var en hjälte för att det låg i hans natur. Otto Octavius måste hela tiden kämpa för att bete sig någotsånär hjälteartat, vilket gör skildringen av hans personliga resa desto intressantare. Han slutar t ex inte att vara storhetsvansinnig och arrogant bara för att han är Superior Spider-Man. Scenen i #4 där Doc Ock blir vansinnig när han inser att han i Peter Parkers kropp inte är doktor längre eftersom Parker aldrig avslutat sin forskarutbildning gav mig som yrkesakademiker ett genuint gapskrattsanfall.

Hjältar kan dö, men en av superhjältegenrens oskrivna lagar är att skurkarna inte får vinna (ett annat nästan-undantag är J M de Matteis underskattade Batman/Jokern-historia Going Sane från Legends of the Dark Knight anno 1994). Superior Spider-Man bygger på att Doc Ock vann sin slutstrid mot Spindelmannen, och dessutom tillåts han ”vinna” om och om igen – och då menar jag inte mot de skurkar han slåss mot, utan mot original-Spindelmannen, då Otto Octavius gång efter annan kan bevisa att hans egna metoder för att bekämpa brott faktiskt är bättre och mer effektiva än Peter Parkers. I det avseendet, vill jag mena, är Superior Spider-Man rentav subversiv på ett sätt man sällan skådat i trikåmainstream – definitivt mer lurigt genre-underminerande än t ex Grant Morrisons senare DC-alster, som mer kan beskrivas som fanboy-förlästa och tämligen oreserverade hyllningar till genren. Slott håller sig hårt till genrens formkrav fast ändå inte; ett snitsigt och konsekvent genomfört lurendrejeri som har ordentlig staying power. Amazing Spider-Man är död. Leve Superior Spider-Man!

Trackback-adress