Liten paus i seriebloggandet på grund av TV-spel och annat trams, men nu kör vi igen. För några veckor sedan så var det Wolverine-rea hos ComiXology, så jag passade på att fynda arc:en Wolverine: Evolution som samlar Wolverine #50-55. Evolution löpte under 2007 och syftar till att vara den ultimata och kanske även slutgiltiga uppgörelsen mellan Wolverine och Sabretooth.

Den hetsiga och inte sällan bloddrypande relationen mellan Wolverine och Sabretooth har under en väldig massa år alltid varit höljd i dunkel, och har även blivit föremål för en väldig massa spekulationer. Det har gått rykten om att Sabretooth är Wolverines farsa, att de skulle vara bröder eller att Sabretooth skulle vara en Wolverine-klon, eller vice versa. Den som här ansvarar för att besvara en del av frågetecknen kring Wolverine och Sabretooth är Jeph Loeb, som trots att han nu för tiden ofta sågas rätt hårt av seriekritiker (till exempel för Ultimates 3, Ultimatum och Red Hulk) har en förmåga att landa riktiga toppjobb. Det är säkert många författare som skulle vilja sätta tänderna i (pun intended) den slutgiltiga storyn om Wolverine och Sabretooth, men det blev Loeb som tog hem uppdraget. Hur processen kring val av författare hos serieförlagen ser ut vet jag inte, men jag antar att det liknar valet av folk i filmbranscen: Det viktigaste är inte bra recensioner, utan försäljningssiffror, något som Loeb lyckats leverera även när kritikerna spytt galla över hans alster.

Om Loeb bidrog till att dra ned mitt pepp några grader så steg det igen när jag såg att det var Simone Bianchi som ansvarade för tecknandet. Det är ingen större poäng med att jag börjar kasta superlativ över Bianchi när jag gjort det förr (ser nu att det var 3 år sedan jag recenserade Astonishing X-Men: Ghost Box och bubblade om Bianchi, så det kanske visst är läge att prata lite om honom igen. Vi gör det). Simone Bianchi är en italiensk illustratör som är mest känd för att ha illustrerat Marvel-titlar som Astonishing X-Men, Wolverine och Thor. Det som särskiljer Bianchi från mängden är att han använder sig av vattenfärg och ink wash (lavering?) snarare än traditionell tuschning och färgläggning, vilket ger hans serier en väldigt distinkt look med fina färgskalor och skuggor. Utan ha någon som helst koll på den faktiska processen så gissar jag ändå på att hans tillvägagångssätt är rätt tidskrävande, vilket kanske kan vara orsaken till att flera av de titlar som Binachi varit inblandad i blivit väldigt försenade.

Hur som helst, Bianchi är med sin personliga och vattenfärgiga stil något av en favoritillustratör för min del, och det är hög kvalitet rakt igenom de här numren också. Det finns dock lite smolk i bägaren. Det som stör mig allra mest är att Binachi gett Sabretooth något jag inte kan beskriva på annat sätt än betar. Med smått groteska huggtänder i underkäken så känns det som att Sabretooth fått i sig en hel del DNA från ett vildsvin snarare än från ett kattdjur, vilket känns rätt underligt, och då inte bara på grund av att han faktiskt heter Sabeltand, utan även för att hela storyn kretsar kring att Sabretooth, Wolverine och övriga kattdjursliknande mutanter ska ha någon sorts gemensamt ursprung (som inte är vildsvins- eller orchrelaterat).

Det här med att de rovdjursliknande mutanterna har någon sorts mystiskt gemensamt ursprung är ett helt nytt spår som Loeb introducerar. Loeb vänder mer eller mindre upp och ned på det mesta gällande det vi trott oss veta om mutanter – det vill säga alla fötts med en mutation som ger dem superkrafter – och påstår istället att Wolverine, Sabretooth och alla andra rovdjursliknande mutanter härstammar från Lupine Sapiens, som är ett bortglömt sidospår till Homo Sapiens. Lupine Sapiens har existerat under tiotusentals år, och har lika längre styrts från kulisserna av den hemlighetsfulle och mäktige Romulus. Under storyns gång så får vi ledtrådar kring Romulus och varför han nu plötsligt börjat ge sig tillkänna genom att manipulera Wolverine och övriga lupiner med minnesimplantat och annat mystiskt, men när storyn avslutas så lämnas vi tyvärr med betydligt fler nya frågetecken än svar på de frågor som väckts.

Allt det här kunde ju ha varit väldigt spännande, men för min del så känns allt mest som en rätt dålig idé. Att förklara kopplingen mellan Wolverine och Sabretooth med att de båda härstammar från en bortglömd ras av varg- och kattliknande varelser är väl på papperet kanske inte en svindålig idé, men det känns bara så påhittat. Visst, det är en serietidning om superhjältar där allt kan hända, men vafan, Loeb borde kunnat visa lite mer respekt för de grunder och historier som alla författare berättat innan honom. Den här helt nya och komplexa bakgrunden känns mer som nu-skiter-jag-i-vad-alla-andra-gjort-och-gör-om-allt snarare än nu-ser-vi-till-att-knyta-ihop-den-här-säcken. Hade det här påhittet körts som bakgrund för Wolverine & co i Marvels Ultimate-universum så hade jag nog inte ifrågasatt det lika mycket, men här luktar det tyvärr mer egotripp och storhetsvansinne än effektivt berättande.

Det negativa till trots så skulle jag nog ändå rekommendera Wolverine-fans att läsa Evolution. Allt nytt som Jeph Loeb introducerar är, oavsett om man tycker det är bra eller dåligt, ändå rätt intressant, och trots att jag överlag är besviken på storyn och alla nya idéer så uppvägs det lite av ett knippe coola ögonblick och grymma illustrationer av Simone Bianchi. Förvänta er däremot inte att Wolverine-Evolution är den utlimata uppgörelsen mellan Wolverine och Sabretooth, för det är det inte.

Trackback-adress