Den 22 januari är det premiär för SVTs dramaserie Äkta människor. Utopi-redaktionen har därför gjort nr 4/2011 i samarbete med produktionsbolaget bakom tv-serien. Dels finns det en intervju med producenten och dels sex serienoveller där olika tecknare gjort sitt eget bidrag till Äkta människor-världen. Där kallas de människoliknande robotarna hubotar. Utopi nr 3/2011 har vi inte recenserat på bloggen, personligen tycker jag att det var det svagaste numret hittills och det var den huvudsakliga anledningen till att det inte blev något, jag gillar nämligen inte att gnälla om Utopi. Nåja, med nr 4 är redaktionen tillbaka på banan och jag kör lite fantasilöst en genomgång av numret. Det finns lite spoilers nedan men de bör inte förstöra en framtida läsning av nr 4.
Intervjun med producenten är bra men jag uppskattar framförallt den korta genomgången av robotikens tre lagar och dess tillkomst, lagarna har jag helt missat men så har jag heller inte läst något av Isaac Asimov. Första serien, Sol, av Elin Fahlstedt är snygg, framförallt är jag svag för den snygga färgläggningen som är närmast perfekt. I kombination med lite ruinporr (fabriken verkar halvt övergiven) och en fabriksarbetar-Frankenstein blir det lite lagom obehagligt. Äkta människor av veteranen Anders Westerberg är riktigt snyggt tecknad och lite mer obehaglig med sin hubot-version av 90-talsrullen Handen som gungar vaggan även om slutet här bara kan gissas.
Utopi-radarparet Fabian Göransson och Jan Bieleckis Mitt liv som fubbot handlar i högre utsträckning om utanförskap och önskan att vara någon annan och även om den är hyggligt gjord är den svagare än de två första. Detsamma får sägas om Love Hurts no.25 av Kim W Andersson som i sedvanlig Love Hurts-stil gorar till det i slutet när maffiasnubben får vad han antagligen förtjänat.
Utan robottema är Lisa Medins ”musikäventyrseuromanga” Medley som går från klarhet till klarhet. Handlingen om en syntpoppare som söker efter den legendariska staden Medley i en värld som behärskas av imperiets symfoniker skulle kunna vara så usel men den är så bra. Dessutom blir Medins teckningar hela tiden bättre och håller nu svensk toppklass. I den här delen får man syntpopparen Axels bakgrund och i slutet dyker en synnerligen osympatisk figur upp vilket sannolikt borgar för mer action framöver. Lars Krantz låter i Sömn vansinnet att i än högre grad sprida sig i Falköping och det är som vanligt både fantastiskt tecknat och genuint obehagligt. Avslutningen på den överlag väldigt trevliga Katten och kimonon blir sådär, jag har svårt att hålla intresset genom de få sidorna även om Nancy Pena är en skicklig tecknare.
Intressantare då är Maria Frölichs Hekates resor är en väldigt snyggt tecknad historia med snygga utomjordingar. Förstasidan är redigt snygg och får mig att tänka på bilder från den tyvärr av mig osedda Sovjet-klassikern Storm över Asien. Man slängs rakt in i handlingen och de två huvudpersonerna får ingen presentation. Men rymdvarelserna är snyggt designade och jag ser gärna mer av Hekates resor framöver. Brandrigan av Per Sjögren är snyggt tecknad men handling och dialog är ingen höjdare. Sjögren borde teama upp med någon berättare.
I slutet ges in inblick i vad som kommer 2012 och det är lovande. Jag ser mest framemot Lina Neidestams Asynja, Karl Johnssons fantasy och Sofia Falkenhems sci-fi berättelser. Falkenhem var med i förra numret och trots att jag bara läst väldigt lite av henne så är hon för mig en av de bästa tecknarna vi har i landet.
Betyg: 4/5