Som ni säkert sett har vi på Shazam börjat publicera våra traditionsenliga årskrönikor, men i år tänkte vi också att vi skulle bjuda på något nytt. Vi har bett ett antal svenska serieprofiler att skriva gästkrönikor om serieåret som gått för oss. Först ut: Johan Wanloo! Läs och njut!

Serier är en stor del av mitt liv. Jag gör dem. För att inte bli tokig. För att det är det roligaste jag vet. För att det betalar hyran och ger barnen mat. Och gör jag dem inte så läser jag dem. Vid sidan av att teckna serier så är nog läsa serier det bästa jag vet. Om jag inte gör eller läser dem så tänker jag på dem. Mina egna och andras. Serier som finns och serier som borde finnas. Så att skriva om mitt serieår 2011 är nästan samma sak som att skriva om hela mitt jämra liv 2011. Men jag ska försöka hålla det hela kort och proffsigt, om inte annat för att klockan i skrivande stund är mycket och jag har några gamla nummer av Spider-Man 2099 jag vill klämma innan det är dags att sova…

Om vi börjar med serierna jag läst så var Robert Kirkman och Jason Howerds Super Dinosaur kanske den största glädjekicken. Så jädra perfekt. I ett svagt ögonblick twittrade jag kanske lite överdrivet att alla serier borde vara som den. Super Dinosaur är en av de där serierna jag, på ett bra sätt, är avundsjuk över att jag inte gör. Robert Kirkmans Invincible har jag också läst med stor behållning under året men den har ju alltid varit bra så man kan inte säga att den direkt STOD UT under 2011. Jag måste säga en sak om Robert Kirkman: Jag är ett stort fan av det mesta han gör FÖRUTOM Walking Dead. Jag läste omnibusen med de första 48 numren och jag tyckte faktiskt det bara var sådär. Han är bra på over-the-top och tjoflöjt och humor när han försöker sig på allvar och patos blir det mest amerikansk TV-film av det hela. Dawn of the dead möter Lilla huset på prärien. Men jag vet att jag är i minoritet i denna fråga, så därför har jag inte heller brytt mig om att se TV-serien.

Precis som Invincible var Irredeemable och Savage Dragon gamla favoriter som fortsatte leverera med varje nummer. I ärlighetens namn lever Irredeemable på sitt manus av Mark Waid. Bilderna är mer än lovligt träiga. Iofs så är ju huvudfiguren en Superman-liknande figur som får psykbryt och blir en skadeglad tyrann, så en Silver Age-liknande tråkstil har sina poänger men då tycker jag de kunde tagit nån tecknare i stil med Russ Heath, som ändå har en knivsudd elegans i 50-talsträigheten. Tänk om Curt Swan fortfarande levde. Jädrar så effektfullt det hade kunnat vara. Men det funkar iallafall och den håller mitt intresse månad efter månad.

Precis som Savage Dragon. Jag har läst den sedan nr 5 och har ingen tanke på att sluta. Den är fortfarande lika kul. Erik Larsen verkar ha så roligt. Varje nummer är som ett litet våldsamt vingummi för sinnet.

Annat traditionellt och amerikanskt och sånt jag gillat i flera år är Captain America och Ultimate Spider-Man av Brian Bendis. Där ser man vad åtminstone EN stadig upphovsman under flera år kan betyda.

Wilson av Daniel Clowes var en kär comeback av en gammal hjälte. Jag vet att han gjort annat men Wilson var det första jag läst på länge som inte varit ompaketeringar av gamla serier. Clowes var en av mina största idoler på 90-talet och det är skönt att se att han är still going strong, till skillnad från t ex Peter Bagge, en annan gammal 90-talsfavorit. Bagges färd ner i darrhänthet och slentrian är inget kul. Jag läste faktiskt om hela gamla Hate i år och att sedan klämma den senaste Hate Annual var bara sorgligt. Dock tyckte jag hans Vertigo-album Other Lives var helt okej, men det kom 2010.

Jag ligger tyvärr efter med läsandet av svenskt så jag kan inte uttala mig med någon större expertis. Jag HAR dem nästan allihop. Jag har bara inte hunnit läsa allt. Men Gunnar Krantz Största Möjliga Allvar måste hamna på min årslista trots att jag faktiskt inte läst serierna i den än (annat än när de kom ut första gången). Men textmaterialet är fantastiskt. Jag anser t ex att skildringen av hur det gick till på den gamla Epix/Medusa-tiden är oerhört intressant och viktig. Fler människor borde också upptäcka de serier som Daniel Ahlgren gör numera. De funkar inte bara som parodier på superhjälteserier. De funkar som superhjälteserier punkt. Och på sina ställen är det riktigt bra science fiction. Jag hoppas inte att hans senaste bok Ensamhetens fort var hans sista på det här temat.

Jag kan inte skriva om serieåret 2011 utan att ta upp mitt stora omläsningsprojekt, X-Men av Claremont, Cockrum, Byrne och så Cockrum igen. Speciellt sviten Days of future past som ÄN IDAG mjölkas på storydroppar. De numren är dessutom de enda serier, vid sidan av Modesty Blaises originstory, som får mig att om inte fälla tårar så åtminstone få sånt där mäktighetsfladder i hjärtat och ”något i ögat.” Det är framför allt SPOILER ALERT en sak som gör det. Days of future past utspelar sig till vissa delar i framtiden. I nutiden har X-Men har fått en ny medlem, den barnsliga tonårstjejen Kitty Pryde. Plötsligt hoppar handlingen fram 20 år i framtiden. Nästan alla superhjältar är döda. Den nu medelålders Kitty LEDER nu de få överlevande X-männen. Och här kommer det. Det som får mig bryta ihop varje gång. I sista rutan på en sida ser man en rullstol i förgrunden. Och när man vänder blad ser man vem som sitter i den och det är… Magneto! Han, deras svurne dödsfiende, är nu en av dem. Sorry, men onda som blir goda-greppet funkar på mig varje gång. Sen dess har ju Magneto hattat fram och tillbaka i ondska och godhet massor av gånger men just DÄR är det så satans kraftfullt och rörande.

För övrigt anser jag att det finns ett hål i min själ där en flådig utgåva av Star Wars-dagstrippserien av Al Williamsson borde finnas. Kom igen Dark Horse, fixa det där nu.

Detta om serierna jag LÄSER. Dags att skriva några rader om serierna jag GÖR. 2012 kommer bli GALET. Det börjar med min serieroman Världens tråkigaste man och revolten på Atlantis som kommer ut i början av året på Galago. I korthet kan det beskrivas som en vanlig Wanloosk komisk äventyrsserie men ändå inte. Det är väldigt svårt att förklara. Å ena sidan brötar jag på som vanligt. Å andra sidan ville jag också för en gångs skull göra något lite… fint? I genren komisk äventyrsserie fortsätter jag även med Kapten Klara. Ingen i seriesverige kan ha missat tidningen Tivoli med Vänners fall och Fenixartade återuppståndelse. Ingen är gladare åt detta än jag då jag får leka Rune Andréasson och Hergé och Jan Lööf och Edgar Rice Burroughs samtidigt hur mycket jag vill. Jag kommer vara med i om inte ALLA nummer under året så åtminstone de flesta. Först ut blir en tvådelars följetång. Apropå följetong… I min webserie Rock Manlyfist – Master of SPACE KARATE kommer den nuvarande storyn, The shadow over Schlongdrip, att ta oss in i typ februari. Denna story, den fjärde från början, är lite annorlunda än de tidigare. Men så måste det vara om man ska fixa till en Lovecrafthyllning i Rocks annars så våldsvideo-på-VHS-på-80-talet-doftande miljö. Apropå Lovecraft så har den här historien har en twist som kommer få er att SKITA! Vad mer? Jag kommer med en barnbok till sommaren också. Vad gör spöket när det inte skräms, heter den och ges ut av Lilla Piratförlaget. Inte för att det är den typiske Shazamläsarens grej men jag är väldigt stolt. Jag är också väldigt stolt över min senaste bok, Flängda Favoriter, som kom ut för några månader sen. Bla bla Årets julklapp bla bla.

Det var väl allt jag hade för tillfället. Vi ses i rolighetspapprena!

Trackback-adress