Matt Kindt är indieserieskaparen med kritikerrosade hits som Super Spy, 3 Story: The Secret History of the Giant Man och Pistolwhip (40-tal! Poliser! Cirkusfreaks! Läs debuten som gav Kindt en dubbel Harvey-nominering 2002!) på meritlistan. Förra året kom hans postapokalyptiska alternativverklighetshistoria Revolver (hyllad av bl a kompisen Jeff Lemire – här är en mycket underhållande text där de två vännerna intervjuar varann) ut i hårdpärm på Vertigo och i dagarna har den kommit ut som TPB.

Revolver handlar om Sam som efter en blöt barrunda vaknar upp i en alternativ verklighet: en värld där en fågelinfluensa-epidemi har dödat miljontals människor, där Seattle ödelagts av en terroristattack med atomvapen, och där USA rent allmänt är statt i ett tillstånd av kollaps. Kan kastas rakt in i kampen för överlevnad – men nästa morgon när han vaknar är han tillbaka i sin vanliga värld igen, där han har ett sugigt jobb med en chef han hatar och en flickvän han är rätt säker på att han inte älskar längre. Och så håller det på: varannan dag måste Sam tillbringa i ett hemskt apokalyptiskt USA där lag och moral inte gäller, varannan dag i ett helt normalt USA där lever ett på sitt sätt lika själsdödande liv. Snart går det upp för Sam att han måste välja: ett apokalypsliv som trots allt kanske är meningsfullt, eller ett normalt liv som i bästa fall är grådaskigt och absolut inte tillfredsställande. Kan Sam offra världen för sin egen tillfredsställelses skull? Eller är det något mer som ligger bakom hans märkliga varannandagstillvaro?

Ett udda koncept med andra ord, och Matt Kindt utvecklar det med en obönhörlig och subtil logik rätt igenom. Växlingarna mellan de två världarna varieras på ett smart och vältajmat sätt, till en början får vi tillbringa flera sidor i taget i respektive värld, sedan skiftar Kindt till ett varannan-sida-berättande, sedan tillbaka igen, sedan till en mycket längre vistelse i en av världarna, och så vidare… Man får snabbt en känsla för hur berättelsens logik funkar och Kindt använder grundkonceptet för att skapa en serieberättelse med snyggt skiftande tempo utan att det någonsin känns forcerat eller gimmick-artat.

Troget sin indiegrund är det de mellanmänskliga relationerna som står i fokus i serien: dels relationen mellan Sam och hans flickvän Maria, dels relationen mellan Sam och hans hatade/bästa allierade chef Jan. De här relationerna skildras ihopvävt och i samklang med de nämnda tempoväxlingarna: seriens fram-och-tillbakande mellan de olika verkligheterna matchar Sams fram-och-tillbakande mellan de två viktigaste kvinnorna i hans liv vilket skapar ett närmast meditativt tillstånd hos läsaren: serien sköljer liksom fram och tillbaka som vågor på en strand, det låter väldigt pretentiöst men jag kan inte komma på något bättre sätt att beskriva det. Lägg till detta att Kindt har ett extremt tonsäkert öra för naturalistisk dialog och dessutom kan skriva inre dialog (stora delar av berättelsen bärs fram av textrutor som innehåller Sams tankar) som känns trovärdig, så blir resultatet en väldigt low-key existensialistisk vardagsbetraktelse, ett försök att svara på frågan om vad det egentligen är som är viktigt i livet. Efter tjugotalet sidor är man helt inne i Sams märkliga värld och det blir svårt att värja sig mot hans funderingar kring vilken värld som är den bästa.

Kindts teckningar tycktes mig först lite väl tillyxade, simpla, naivistiska (stilen är verkligen så långt från superhjältar man kan komma), men allteftersom jag läste så insåg jag mer och mer att enkelheten är skenbar: även om figurernas ansikten är närmast streckgubbelika och har en begränsad uttrycksfullhet, så jobbar Kindt hela tiden mycket medvetet med perspektiv, rörelse, stillhet och visuella paralleller. Kolla t ex hur han skildrar Sam och Marias vardag på s 25-28, med mycket små ”kamerarörelser” varvat med nästan identiska rutor där det i själva verket gått mycket lång tid mellan dem, och så vidare. Den långa sekvensen på s 119-127 där Sam möter den mystiske motivationstalaren Verve är också ett lågmält under av medvetet serieberättande där ett överlag rakt serieberättande dominerat av halvbilder och mycket lite rörelse då och då kontrapunkteras av mer eller mindre extrema närbilder. Precis som vännen Jeff Lemire är Kindt en person som verkligen föresatt sig att utnyttja seriemediers ”serie-het” snarare än att försöka efterlikna film och TV (mina liknelser vid kamerarörelser till trots).

Extrabonus: Kindt knyter också an till en gammal amerikansk serietradition med s k eyeball kicks: den nedre delen av seriesidan där man normalt hittar sidnumret är rakt igenom albumet en ’textremsa’ tagen ur pågående nyhetssändingar från båda världarna (där sidnumret arbetas in som en del av rubrikerna) som också, direkt och indirekt, kommenterar händelseförloppet i serien. Fräsigt och nåt jag inte sett tidigare. Den samlade bedömningen är att Revolver är ett så-gott-som-måste-köp för den som är det minsta intresserad av amerikansk indie. Jag blir också synnerligen intresserad av att lägga vantarna på Kindt och Cullen Bunns (The Sixth Gun) mycket försenade gemensamma projekt The Tooth…

Trackback-adress