Yours truly hade förmånen att få gå på pressvisningen av X-Men: First Class a.k.a. mutantfilm nummer 5 (efter X-Men 1-3 och X-Men Origins: Wolverine), och då jag postat rätt friskt kring förhandstittarna så kör jag väl helt sonika någon sorts recension av hela filmen också. Vi börjar dock med lite bakgrund kring filmen ur vårt perspektiv.

I september 2009 så postade Ferdinand ett inlägg där Fox gått ut med nyheten att de hade inte mindre än fem nya X-rullar på gång. En av de fem rullarna som nämndes då var X-Men: First Class, men intresset härifrån var verkligen noll. Efter det så hände det inte särskilt mycket på rätt lång tid, tills jag i januari i år hittade en bild som visade upp flera av filmens karaktärer. Bilden i sig var rätt katastrofal, och mitt redan då rätt svala intresse för filmen sjönk ytterligare. Det var inte förrän i februari när den första officiella trailern släpptes som jag på allvar började känna mig peppad. Efter det så blev jag konstant bara mer och mer sugen för varje nytt klipp jag fick se.

Upp till bevis nu alltså. För den som sovit under en sten det senaste kvartalet så kretsar filmen primärt kring Charles Xavier (Professor X) och Erik Lehnsherr (Magneto) och mutantsläktets första publika steg ut ibland människosläktet på 60-talet. 60-talskänslan tycker jag för det mesta sitter som en smäck, och utöver det rent visuella med trovärdig miljö, kläder och frisyrer så har de även lyckats få till ett tidsenligt soundtrack som ändå passar in riktigt bra i en superhjältefilm. Bra setting med andra ord, och jag gillar även hur manusförfattarna knutit an det nya mutantproblemet till kalla kriget och det då rådande politiska klimatet. En rätt naturlig koppling från atombomber till atomens barn kan man kanske säga.

Karaktärsmässigt så har jag som gammal X-fan ärligt talat lite svårt att känna igen den skallige, rullstolsbundne och ständigt allvarlige Charles Xavier i James McAvoys betydligt muntrare tolkning, men hey, det är ju ändå the swinging sixties, så vi får väl anta att Xavier blev en megaseriös torrboll någon gång under 80-talet. Michael Fassbender i rollen som Erik Lehnsherr känns däremot mer bekant och träffande, även om hans övergång från vän och kollega till allmän människoföraktare känns lite väl hastig (och påminner mig om den radikala vändning från god till ond som Anakin Skywalker går igenom mot slutet av Revenge of The Sith). Trots dessa tillkortakommanden så tycker jag ändå att både McAvoy och Fassbender gör sina roller riktigt bra, och det finns några riktigt starka scener dem emellan.

Övriga karaktärer tycker jag också överlag är riktigt bra. Kevin Bacon är som alltid (i alla fall om du frågar mig) bra, och gör en obehagligt avslappnad och såklart genomond Sebastian Shaw. Övriga medlemmar i Shaws Hellfire Club utgörs av telepaten Emma Frost, tornadoskaparen Riptide (vi får vad jag minns dock aldrig reda på om det verkligen är Riptide) och den teleporterande demonen Azazel (som för den oinvigde sägs vara Nightcrawlers farsa). Riptide och Azazel är klassiska sidekicks och funkar fint som sådana, medan Emma Frost fått en något större och (inte helt otippat) betydligt mer lättklädd roll.

På den goda sidan finner vi utöver Charles och Erik Mystique, Banshee, Havok, Darwin, Angel (inte Warren Worthington III, utan en kvinnlig variant med insektsvingar och brinnande spott) och Beast. För min del så tycker jag att alla roller är helt ok, men som så ofta så innebär det stora antalet karaktärer att alla inte får riktigt det utrymme som de förtjänar. Som det är nu så känns Angel och Darwin rätt inslängda, och de tillför inte särskilt mycket till filmen som helhet. Resten av X-ungdomarna ser jag gärna mer av i framtiden.

Som ni säkert förstår så är det väldigt mycket att hinna med på lite drygt två timmar film. Ett tjugotal karaktärer ska presenteras och etableras, grupperingar ska fastslås, romanser ska blomstra, förtroenden ska uppstå och förintas, superkrafter ska uppdagas och effektiviseras, och allt detta ska paketeras i en 60-talskostym och sättas in i en kalla kriget-kontext. Låter som upplagt för ett misslyckande, men det är det faktiskt inte. Det är snarare imponerande hur väl de fått ihop alla bitar, och känslan förstärks ytterligare av att ryssar, fransoser och tyskar faktiskt pratar sina egna språk istället för engelska med dialekt. Handlingen i sig tycker jag också är helt ok. Att mixa in supermänniskor i en pågående nukleär konflikt är förvisso redan gjort (Watchmen), men det funkar riktigt bra även här, och filmen hade nog inte alls varit lika bra om Hellfire Club bara hade haft en egen domedagsmaskin eller liknande.

Så, för att sammanfatta: X-Men: First Class är utan tvekan den hittills bästa X-filmen, och för min del så är den nog en av de bättre superhjälterullarna överlag. Den är naturligtvis ett absolut måste för alla som någon gång gillat X-Men, men filmen lider till viss del av ett aningen för stort karaktärsgalleri.

Betyg: En väldigt stark 3:a, eller kanske en 4. Ska se filmen igen på fredag, så vi får se vad jag tycker då.

Trackback-adress