Återigen ett rätt långt glapp i serieskriveriet för min del, så jag kompenserar med en rätt så maffig post och ett minst lika maffigt event: DC:s Blackest Night. Jag är ju en Marvel-kille från barnsben, men har fastnat ordentligt för Green Lantern sedan Geoff Johns startade om titeln för några år sedan. Nog snackat om mig, nu kör vi!

Handling: I tidernas begynnelse var allt svart. Nattsvart. Sedan var det plötsligt ljust, och inom kort så hade de olika nyanserna i färgspektrumet börjat rivalisera och strida med varandra. Så, de självutnämnda Guardians of The Universe valde att skapa The Green Lantern Corps med syfte att hålla koll och ordning på allt. De andra färgerna drog sig tillbaka, och under en lång period så var allt mer eller mindre under kontroll. Tills nu. Efter att Hal Jordan återvänt till rollen som Green Lantern och hans gamla läromästare axlat rollen som ledare för de skräckinjagande gula lanternorna – The Sinestro Corps – så har färgkriget återigen blommat upp. Lanternor med gröna, gula, röda, lila, blå, orangea och indigofärgade ringar har dykt upp och strider med varandra över hela galaxen, vilket visat sig vara starten för den domedagsprofetia som Guardians of The Universe kallar The Blackest Night. Blackest Night är genialt i sin enkelhet: Slutet på allt ljus och en återgång till evigt universiellt mörker.

En av huvudingredienserna i receptet för evigt mörker är lämpligt nog att de döda återuppstår för att sprida desperation och död. Så, med ett nattsvart dödsmoln, en korrupt Guardian och en första svart lanterna i form av den morbida dödsfanatikern Black Hand hängandes över galaxen så är det med andra ord läge för de olika färgerna att begrava stridsyxan för att istället fokusera på att hindra de svarta lanternorna från att förvandla universum till en evig kolkällare.

Det bra: Blackest Night är ett minst sagt episkt event. Våldet är grafiskt, de återuppståndna döda är hemska, hotet från de svarta lanternorna är hela tiden påtagligt, slutbossarna är obehagliga och skitonda på riktigt och känslan av galaktisk kris är stark och genuin. Det känns i korthet som att allt är på väg att gå åt helvete på riktigt. Utöver det så är typ ALLA med i Blackest Night vilket ytterligare bygger på den episka känslan.

Nog sagt om det egentligen. Vidare så märks det tydligt att Blackest Night varit ett högprofilprojekt hos DC, för man har verkligen slängt in de bästa kreatörerna de kunnat hitta. Det känns påkostat från början till slut, och tack vare att teamet varit så extremt involverat i både Green Lantern och Blackest Night sedan starten så känns produktionen verkligen tight hela vägen. Ivan Reis är i korthet en fantastisk illustratör, och det är imponerande hur väl han hanterar de säkert hundratals karaktärer och olika miljöer, både i rymden och på jorden, som Blackest Night innehåller. En klar tecknarfavorit för min del. För författandet så ansvarar som vanligt när det gäller det moderna Green Lantern-universat Geoff Johns, och här så märks det att han ansträngt sig och verkligen mosat på för fullt för att avsluta allt det som han byggt upp under en väldigt lång period.

Många större event av den här typen, exempelvis Marvels Secret Invasion och House of M, kan ofta kännas rätt snabba och lite komprimerade när man bara läser huvudstoryn, men så upplever jag inte Blackest Night. Johns tar sig tid att berätta storyns olika delar i ett raskt men ändå precis lagom tempo, och det finns inga kritiska glapp i storyn som man känner att man behöver fylla genom att köpa på sig ett helt gäng andra titlar. Jag skulle däremot rekommendera alla som tänker läsa Blackest Night att parallellt med den här samlingen även läsa Blackest Night: Green Lantern, som går hand i hand med grundstoryn och kompletterar den från start till mål. Förhoppningsvis så kan jag sno ihop en recension av den samlingen också.

När vi ändå är inne på liknande stora event så finns det ofta en annan brist: Ett stort antal karaktärer och parallella sidospår som lätt förvirrar snarare än det tillför något. Blackest Night är likadant på det sätt att det fullständigt kryllar av mer eller mindre välkända karaktärer och deras livsöden, men trots att jag inte är alltför bekant med många av dem så hanterar Johns dem så bra att det aldrig känns förvirrande. Det är imponerande att ha så bra koll på så mycket på en gång och samtidigt lyckas väva samman allt till en helhet.

Det mindre bra: I och med att Geoff Johns här lyfter in Blackest Night – som ju tidigare varit ett Green Lantern-exklusivt koncept – in i det betydligt större generella DC-universat så drabbas det som många andra liknande maffiga historier av några problem. Ett av problemen är att jag får känslan av att flera av DC:s mäktigaste karaktärer, däribland Superman och Martian Manhunter, har nerfats för att passa bättre in i storyn. Jag tänker så här: Om två av jordens mäktigaste superhjältar förvandlas till hjärntvättade dödsmaskiner vars enda syfte är att promota galaktiskt massmord så borde de ju vara kapabla att slita alla i deras närhet i småbitar utan att ens börja svettas (särskilt med tanke på att de redan är döda också), men istället så spenderar de merparten av sin odöda tid med att flyga runt och snacka skit. Mycket snack men liten verkstad alltså. Johns hade i princip kunnat komma undan det här potentiella logikglappet om han vinklat de svarta lanternornas mening med livet (eller bristen på det) till att inte direkt ha ihjäl alla levande, utan att deras syfte istället skulle vara att locka fram negativa känslor hos sina forna kollegor och släktingar, vilket i sin tur hade lett till att det svarta kraftbatteriet blir starkare. Nu är det dock inte så, utan de odödas primära roll är helt enkelt att slita hjärtat ur allt levande som kommer i vägen, vilket för mig blir störande, för en odöd och genomond stålman borde ha kunnat ställa till med bra mycket mer trubbel än vad som sker här. Han borde rimligtvis vara kapabel att slita hela jorden i stycken. Pang boom bara, game over.

Blackest Night utgår till viss del även ifrån att jag som läsare har hygglig koll på en hel drös karaktärer och deras bakgrunder från en rätt lång tidsperiod, vilket jag personligen egentligen inte har. Eller rättare sagt hade, för så fort jag inte greppar vad som händer eller vem som är vem så wikipediar jag det, och så här i efterhand så har jag tack vare Blackest Night lärt mig en hel massa matnyttigt om DC-universat och dess karaktärer. Litet sidospår där om min maniska kunskapstörst när det gäller serieläsning, men faktum kvarstår att Blackest Night inte är 100% tillgänglig för den oinsatte. Det var inte heller något som jag förväntade mig, men tänker att det i alla fall kan vara på sin plats med en liten varningsflagga för den totala DC-novisen. Är du en rookie, börja då istället med någon av Johns inledande Green Lantern-samlingar.

Sammanfattning: Har man följt Green Lantern under en längre period så är Blackest Night ett definitivt måste. Likaså om du är ett fan av DC rent generellt. Serien har sina svagheter, men i det stora hela så är det från början till slut ett maffigt och väldigt välproducerat event som slår många andra liknande initiativ på fingrarna. Klart läsvärt!

Trackback-adress