Nu ska ni höra: jag köpte The New Avengers #10 av misstag. Jag tog en titt på omslaget, som hade årtalet ”1959” skrivet i stora bokstäver och med en bild av ett helt apart gäng Marvelfigurer poserande kring ett 50-talsvrålåk: nån snubbe som såg ut som Ka-Zar med klor, en brutta jag inte kände igen, Dominic Fortune, Kraven the Hunter, Dum-Dum Dugan och Ulysses Bloodstone. Jag kollade inte närmare utan antog att detta var nån slags ny miniserie jag missat, det var inte förrän jag kom hem som jag fattade att detta helt enkelt var Brian Bendis nya New Avengers-arc som utspelar sig parallellt i nutid/1959. Lätt besvikelse eftersom jag ju gett upp New Avengers för ett tag sen, men när jag sedan på recap-sidan läste meningen ”The late nineteen-fifties: Nick Fury is spending his time hunting down nazi war criminals when the president asks him to put together an Avengers initiative for a special secret mission” så var jag ombord igen. ”Nick Fury, Nazi Hunter”, liksom, varför finns det inte redan en ongoing på det temat? Och så har man fått Howard Chaykin som illustratör på 1959-delen av historien – Chaykin och 50-60-tal, American Century-vibbar, någon? Det kittlar i nördtarmen: ska man kanske lägga tillbaka New Avengers på pull-listan?

Jag läser vidare och trots allt bra drar jag en suck av lättnad (vilket väl reflekterar hur mycket pengar jag lägger på serier varje månad) – nej, det är inte nödvändigt. Det är nämligen inte helt oväntat så att det bara är 1959-biten av den här arcen som är riktigt läsvärd, och inte ens jag har lust att lägga fullt pris för en halv tidning.

Låt mig därför först prata om Nick Furys Avengers anno 1959. Numret öppnar med Fury och Dum-Dum Dugan i rekryteringstagen – Chaykins del av numret är helt enkelt en lång ”We’re getting the band back together”-sekvens (okej, jag är medveten om att metaforen inte riktigt håller eftersom Fury och Dugan rekryterar ett helt nytt team snarare än återförenar ett gammalt, men ni är tillräckligt populärkulturlitterata för att fatta vad jag menar va?). Och vilken sekvens sen. Precis som jag myser åt Mike Careys alternativversioner av Marvels mutanter i pågående Age of X myser jag också åt Bendis/Chaykins 50-talsvariant av Avengers. Det är snitsiga kostymer och smarta nya roller åt gamla bekanta för hela slanten. Killen jag trodde var Ka-Zar med klor var i själva verket en viss Victor Creed, bruden är ingen annan än Namorita i Ursula Andress-tappning (se där en bedrift att göra en figur som pappret är en töntig B-listehjälte till en cool actionböna som skulle pryda vilket avsnitt av Mannen från U.N.C.L.E som helst), och det är naturligvis ett snilledrag att placera långlivade Sergej Kravinoff i ett black ops-team från sent 50-tal. Med Chaykin vid ritbordet är stilen knivskarp; aldrig har man väl sett snyggare munderingar i gränslandet mellan pulp, spionaction och superhjältande än här – scenen med hela nya teamet samlat på s 27 när Nick Fury säger ”Welcome to the Avengers” är en liten kostymeringsorgasm i sig själv. Knegarkeps och rutig three-piece på Victor Creed, check. Prickig fluga på Dum-Dum Dugan, check. Dominic Fortune i smal brandgul slips, svart skjorta och beige kostym, check (matchar färgmönstret i hans mer traditionella superhjältedräkt om ni undrar). Kraven med leopardmönstrat hattband, kravatt, ridbyxor och knähöga stövlar, check. Och sist men inte minst Namorita i Barbara Stanwyck-hatt, musselskalshalsband och diskret fiskfjällsmönstrad blus. Trippel-check. Kanske är det för att jag är gift med en hobbysömmerska som jag lägger märke till allt det här? Coolt så det stänker är det i vart fall och hade det bara varit Chaykin/Bendis hade den här åkt upp på pull-listan fortare än man hinner säga ”Rat Pack Avengers”.

Men så var det huvudhistorien då. En totalt oengagerande lång slagsmålssekvens mellan New Avengers (modern, tråkig tappning) och villain-of-the-week Superia där det ofta är svårt att se ordentligt vad som händer för att Mike Deodato fyller sidorna med en serie stora explosioner. Inte ens när Bendis vräker på med en döende (på riktigt, verkar det) Avengers-medlem kan jag hålla mig från att bläddra förbi Deodatos alster så att jag kan få se mer av Chaykins ärtigt kostymerade 50-tals-Avengers istället.

Som sagt: hade det här varit en ny ongoing av Bendis/Chaykin med Nick Fury and the Avengers Initative hade jag varit på’t som en iller. I nuläget blir jag mest lite besviken på att det här måste varvas med mundäna trikå-Avengers. Fast kanske köper jag nästa nummer ändå. Jag måste ju se hur Red Skulls kostym ser ut i Chaykins 50-talstappning!

Trackback-adress