Inför Deadpool MAX ställdes jag för ett dilemma. Å ena sidan: jag har aldrig gillat figuren Deadpool. Sen han först dök upp i New Mutants #98 1991 (ett nummer jag faktiskt har liggande nånstans i min seriesamling) har jag sett honom som en alldeles för utstuderad fanboykonstruktion, ett slags Spindelmannen-light vars dialog skrivs via fokusgruppskonsultation. Inte ens de metaserieelement som inkluderades i samband med att The Merc with a Mouth fick sin egen tidning fick mig intresserad; det kändes återigen som något som kokats ihop i en nördarnas författargemenskap där ingen vågar säga att det inte alls automatiskt blir roligt och hippt bara för att en seriefigur är medveten om att han är en seriefigur.

Å andra sidan: David Lapham (författare) och Kyle Baker (illustratör) är två serieskapare som skulle få mig att hänga på låset på seriebutiken om det tillkännagavs att deras nya projekt var en serieversion av telefonkatalogen. Det enda andra moderna exempel på ett sådant dream team jag kan hitta är när Peter Milligan och Mike Allred gav sig i kast med X-Force (senare X-Statix). Både Lapham och Baker sitter på varsitt håll på så mycket kreddkapital att det nästan är löjeväckande. Jag menar: Laphams envetet självpublicerade och sorgligt oavslutade Stray Bullets, som mycket väl kan vara världens bästa crime comic alla kategorier, följt av Vertigo-pärlorna Silverfish och Young Liars, och nu senast drömlikt civilisationskritiska Sparta, U.S.A. Bakers idiosynkratiska, MAD- och Tex Avery-influerade stolligheter i skärningpunkten mellan det djupt medmänskliga och ironiskt underskruvade i klassiker som I Die at Midnight, Why I Hate Saturn och The Cowboy Wally Show, samt inte minst hans (multipelt prisbelönta) och fullständigt hämningslösa nyversion av Plastic Man. När det meddelas att de här två killarna ska göra något tillsammans är det för mig ett samarbete av samma dignitet som om man skulle para ihop, säg, Grant Morrison och Mike Mignola, Neil Gaiman och Enki Bilal, Ed Brubaker och Robert Crumb… ja, ni fattar. ”Uppskruvade förväntningar” är bara förnamnet.

Jag är glad att kunna säga att förväntningarna överlag infrias. Jag har några mindre invändningar som jag ska återkomma till, men – detta är en förbannat bra och underhållande serie, nästan oavsett ur vilken synvinkel man ser det. Laphams kluriga berättartekniker, med en stark förkärlek för opålitliga berättare, visar sig passa alldeles utmärkt ihop med Bakers manierat pseudorealistiska teckningsstil. I Lapham/Bakers skepnad är Deadpool ingen onelinersprutande actionfilmskliché utan snarare en svårt mentalstörd och lättdistraherad naturkraft som företer mer likheter med Jokern än med sin egen, ’normala’ Marvel-inkarnation. Dessutom – oerhört passande – är Deadpool inte den egentlige huvudpersonen, berättaren är agenten Bob, Deadpools ’handler’ som assisterar i den infiltration av Hammerheads högkvarter som ska kulminera i ett lönnmord på sagda maffia(förlåt, Maggia-)boss. Via Bob och andra aktörer får vi istället se Deadpool i besinningslös action genom tillbakablickar, säkerhetsvideos, andras berättelser… samtidigt som vi också får följa Bobs egen slapstickartade kamp för att behålla sitt cover när Deadpool rockar loss utan direkt hänsyn till normala hemlig agent/lönnmördar-konventioner. Actionelementet går inte att klaga på; få personer kan skildra en fet smäll i ansiktet som Baker (tänk Tom & Jerry möter Steve Dillons Punisher, om nu det är möjligt). I en body shock-skildring som inte står Cronenberg och Carpenter efter formligen vadar vi i avhuggna kroppsdelar och spektakulärt knäckta näsben. Hammerhead skildras som en slags kärl för alla gangsterklichéer som någonsin funnits, samtliga humoristiskt och subversivt dekonstruerade av Lapham/Baker. Deadpool MAX bjuder vidare på ett par riktigt starka stående skämt av den klass och typ som skulle utlösa grava avundsjukeattacker i valfritt sitcom-författarrum (lätt spoiler: i Hammerheads högkvarter går alla omkring i underkläderna för att ingen ska kunna smuggla in vapen, ett faktum som gång på gång utnyttjas för slående visuella gags).

Det enda smolket i glädjebägaren är att Deadpool MAX lider av exakt samma Marvel-MAX-syndrom som stallkollegan Punisher MAX: ett alldeles för självmedvetet frossande i barnförbjuden, politiskt inkorrekt humor – i Deadpool MAX fall rör det sig främst om en lång serie tröttande bögskämt (plus ett bajsskämt redan på s 3) som jag i ärlighetens namn förvånas över att Lapham över huvud taget befattar sig med. Men tack och lov lyckas Bakers cartoonigt respektlösa teckningar till stor del ta udden av detta; det blir liksom omöjligt att ta bögnojandet på allvar (i den mån man kan ta någonting i den här knaskavalkaden på allvar) när Baker lekfullt tecknar en glansig pektoralismuskel efter en annan och i förbifarten antyder att Deadpool är en cross-dresser. Lät det där motsägelsefullt? Läs och döm själva, jag tycker nog att Bakers fingertoppskänsla räddar serien från det grabbhumorträsk som den då och då hotar att gå ned sig i.

Men vad fan. Det genomgående intrycket är trots allt att detta är en actionkomisk pärla av två extremt entusiastiska serieskapare (båda på toppen av sin kreativa förmåga)  som alldeles tydligt funnit varandra i en skön förening av tecknat film-våld och nipprigt historieberättande. En måste-följa-serie redan från #1. Rekommenderas.

Trackback-adress