Dennis O’Neil och Neal Adams Green Lantern/Green Arrow-serie från 1970-72 har med rätta blivit en kanonisk serieklassiker – för första gången konfronterades superhjältar systematiskt med verklighetens sociala problem och omvälvingar. Särskilt skildringen av hur Green Arrows sidekick Speedy sjunker ned i drogträsket har blivit berömd (även om lika många har påpekat att Speedy tar sig ur samma träsk väl enkelt), men O’Neil och Adams tacklade snart sagt varenda brännande fråga från perioden: rasfrågan, politisk korruption, kvinnofrågan, alternativkultur, behandlingen av de amerikanska indianerna och så vidare. För den som händelsevis missat det så gav DC redan 1992-93 ut ett återtryck av dessa serier i två volymer (med undertitlarna Hard-Traveling Heroes och More Hard-Traveling Heroes), två volymer som fortfarande är i tryck (vilket visar på seriens ihållande popularitet) och dessutom humant prissatta.

Det har naturligtvis redan skrivits hyllmeter om de två gröna hjältarnas sammanstötningar med slumutsugare, knarklangare, hippies, korrupta företagsledare och likaledes sheriffer och det finns egentligen inte så mycket att tillägga (kolla t ex in denna intressanta dialog mellan stjärnskottet Matt Fraction och veteranen Dennis O’Neil från Comics Journal förra året) – men jag hittade volymerna på mitt lokala bibliotek häromveckan och tänkte bidra med några reflektioner som omläsningen gav upphov till (plus naturligtvis tipsa om en helt essentiell serieupplevelse om det nu till äventyrs är någon där ute som inte har hör talas om de här serierna).

Först förtjänar bakgrunden till serieprojektet att nämnas. Idén att låta två superhjältar ta en riktig road trip över den amerikanska kontinenten (och då och då upp i rymden – Green Lantern är ju trots allt en av huvudfigurerna) och tackla samhällsfrågor istället för superskurkar (fast visst dyker det ändå upp superskurkar här och där) verkar på papperet fullständigt osannolik i en i grunden så konservativ genre som superhjälteserier – åtminstone där och då. Enligt O’Neils förord var det mest ett kommersiellt beslut som stod bakom den nya given. DC-redaktören Julius Schwarz ville inte lägga ned Green Lantern-tidningen, trots att den gick väldigt dåligt, så han föreslog att O’Neil skulle låta GL konfronteras med samhällsproblem i tidningen – inte för att Schwarz var särskilt politiskt medveten, men han hade en idé om att seriepubliken kanske var det. Det var värt att chansa och ge en ny inriktning åt en tidning som ändå var på väg mot sotdöden.

Resten är, som man säger, historia. Volym 1 öppnar med att Green Lantern och Green Arrow ryker ihop om hur man ska tackla en slumhyresvärd: det han gör är inte olagligt, men väl djupt omoraliskt. GL meddelar sina överordnade på OA att han inte har samvete att blint upprätthålla lagen om lagen skyddar skurkar. De flintskalliga smurfarna tycker det låter vist och låter en av de sina följa med GL och GA på en upptäcksfärd genom ett USA statt i social, kulturell och politisk förändring.

Det är främst tre saker som framträder vid min omläsning. För det första: O’Neil bär verkligen runt sitt blödande hjärta på en liten tallrik. Tilltalet i serien är genomgående uppriktigt, allvarsamt och ibland rent av desperat (däremot förvånande sällan direkt didaktiskt) – det råder inga tvivel om att O’Neil verkligen känner djupt i de här frågorna, och att serien har ett ärligt uppsåt att i populär form tackla viktiga samhällsfrågor. En sådan ton söker man förgäves i amerikanska mainstreamserier idag, vilket så klart signalerar att både seriemediet och samhället har förändrats. GL/GA-serierna tillkom i en politiserad tid, med vilket jag menar att politik ansågs som centralt och att många andra samhällssfärer också värderades utifrån sitt politiska innehåll eller brist på detsamma. Dock är det huvudsakligen en känslans politik som drivs i GL/GA: här är det fråga om starkt socialt patos snarare än rationella argument. De skurkar det grönklädda superhjälteparet konfronteras må inte bära trikåer, men skildras lika svartvitt som traditionella superskurkar – det råder aldrig något tvivel om vem som är ”god” och vem som är ”ond” i deras moraliska universum. Till viss del måste förenklingarna skyllas på formatet – det är svårt att fördjupa och problematisera en sån sak som t ex drogberoendets mekanismer när man har 20-och-en-handfull sidor på sig, varav minst en tredjedel helst ska vara action. Men med tanke på att det är fråga om en superhjälteserie är det ändå något utöver det vanliga: än idag, nästan 40 år efter att serierna en gång kom ut, känner man hur unika O’Neils och Adams GL/GA-epos är. Alla senare försök att inkludera politisk satir/samhällsskildring i superhjältegenren (säg exempelvis Watchmen och The Dark Knight Returns) har på ett eller annat sätt sitt ursprung i dessa naket politiska serier från det tidiga 70-talet.

För det andra: tyvärr är GL/GA med moderna mått mätt rätt klumpigt skriven. Man kan inte undgå att märka att dialogskrivandet i superhjältemainstream har utvecklats nåt oerhört under 40 år. Idag märks influenserna från film, TV, annan litteratur och förstås också indieserier mycket tydligare. Nuförtiden är det faktiskt relativt ovanligt att superhjältar konstant berättar för läsaren vad de gör samtidigt som de gör det, något som GL och GA ägnar sig åt i tid och otid. Inte heller får läsaren möjlighet att själv lista ut hur de två hjältarnas inre moraliska konflikter gestaltar sig eftersom man hela tiden har direkt (och ganska klyschig) kontakt med deras tankar via tankebubblor. Tankebubblan har ju faktiskt i princip försvunnit från superhjältemainstream (när Brian Bendis exprimenterade med mer genomgående användning av de bulliga bubblorna under Secret Invasion var det första jag tänkte på hur gammaldags det kändes), men här är den still going strong, något som naturligtvis bidrar till det övergripande intrycket av övertydlighet i serien. Exposition och dialog som mest tjänar till att berätta saker för läsaren är legio.

För det tredje: Neal Adams illustrationer är enormt skickliga och stämningsfulla. Det här är helt klart mer hans serie än O’Neils, åtminstone ur någon slags seriekanoniskt/konstnärligt perspektiv. Jag klagar ofta på att många av dagens superhjälteillustratörer inte klarar av att hantera ansikten på ett dynamiskt sätt – de skulle tjäna på att titta närmare på vad Adams gör i GL/GA. Den känslomässighet som jag nämnde ovan ackompanjeras perfekt av de uttrycksfulla nunor Adams är så generös med här. Folk – särskilt huvudfigurerna, GL och GA, är arga, sura, förvånade, skamsna, kära, luriga, rädda omvartannat och allt skildras med rikliga närbilder, ofta med drastiskt udda perspektiv som också framhäver övrigt kroppsspråk. Många är scenerna som fastnar i minner tack vare Adams ibland nästan hyperrealistiska stil. Green Arrow argumenterar argt och engagerat med OA:s väktare och höjer ett anklagande pekfinger mot dem. En hypnotiserad Black Canary kämpar med sig själv för att inte tvingas skjuta Green Arrow. Hal Jordan grimaserar när han trilskas med sitt eget samvete och en motsträvig kraftring. Roy Harpers/Speedys åker emotionell bergochdalbana när hans drogmissbruk avslöjas. Exemplen kan lätt göras fler. Närhelst O’Neils dialogmanus hotar sänka GL/GA till pekoralnivå är Adams där med sina brutalt uppriktiga ansikten och lyfter upp serien igen. Just den här hyperrealismen gör de visuella skildringarna av GL:s kraftring så oerhört mycket effektivare: i en värld som ser precis ut som vår egen dyker det plötsligt upp gigantiska gröna händer, bulldozers, gorillor, fläktar; en påminnelse om att GL faktiskt är en superhjälte och en kosmiskt mäktig sådan till på köpet (ännu en parentetisk reflektion kring svagheterna i O’Neils manus: trots GL:s kosmiska mäktighet blir han utslagen med en pärla i bakhuvudet från en icke-superkraftsbegåvad småhandlare jag vet inte hur många gånger i de här två samlingsalbumen).

Svagheterna till trots är Green Lantern/Green Arrow Collection fortfarande en mäkta bra serieupplevelse, och den har stora kvaliteter som står sig än idag. En unik skapelse, med vårtor och allt.

Trackback-adress