Haunt-recenserandet fortsätter! I och med #8 så är vi äntligen ikapp igen (vilket för er innebär att ni kommer att slippa Haunt ett tag, i alla fall tills nästa nummer kommer), och frågan jag ställde mig innan jag gick på det här numret var om den tidigare formhöjningen skulle hålla i sig.

Handling: Medan Mirage får reda på ännu mer om vad som gick fel i hennes och Kurts uppdrag så pressar Daniel Kilgore järnet för att lyckas fylla brorsans skor som hemlig agent, och bakom kulisserna så pyr det hos ondingarna. Man anar problem och stundande våldsamheter.

Det bra: Haunt börjar definitivt ta fart nu. Tempot i berättandet är uppskruvat och det känns som om att Robert Kirkman äntligen är på väg mot något mer konkret nu än i den inledande arcen. Alla karaktärer, såväl primära som sekundära och goda som onda, fortsätter att utvecklas, och det ska bli intressant att se vad som händer om/när allt krockar framöver. Det är även riktigt nice att se Haunt i full action för en gångs skull. Tidigare har vi mest fått våldsamma glimtar av bröderna Kilgore i kostym, men i det här numret är det fullt fräs över hustaken utan några som helst skuggor i vägen. Kul att se, särskilt som Greg Capullo och nye tuscharen Jonathan Glapion tecknar skiten ur den här titeln nu. Ektoplasma och snygga bildkompositioner i princip överallt. Bara det gör den här titeln köpvärd för min del.

Det mindre bra: Som i #7 har jag faktiskt inte särskilt mycket att klaga på. Det är fortfarande inte så tydligt vad (utöver hemliga och olagliga experiment) det egentligen är som gör ondingarna till ondingar, vilket gör att storyn inte får det där spännande drivet man är ute efter, men förhoppningsvis så kommer kommande nummer att råda bot på den saken.

Slutsats: Haunt levererar storymässigt fullt tillräckligt för att jag ska känna mig fortsatt intresserad, och skiner i det visuella. Från att ha varit en konstant svag eller helt vanlig 3:a så bumpar jag för första gången upp Haunt till en 4:a i betyg. Kanske inte en jättestark 4:a, men ändå.

Trackback-adress