Mitt i det pågående mutanteventet Second Coming så släpper Marvel en helt fristående X-story, författad av Warren Ellis och illustrerad av Kaare Andrews. Miniserien Xenogenesis är en fristående berättelse i fem delar, men den ska enligt Marvel ändå ingå i standardkontinuiteten. Då jag själv för närvarande endast följer New Mutants i lösnummerformat så kan jag inte komma med något expertutlåtande om det stämmer eller inte, men det verkar i alla fall som att Xenogenesis utspelar sig innan X-Men flyttade från San Fransisco till Utopia. Kontinuitetsfanatiker kan säkert hitta detaljer att haka upp sig på i den här storyn, men för min del så gillar jag allt som oftast fristående miniserier mer än långa pågående handlingar, främst tack vare att jag tycker att det ger författaren mer utrymme att fokusera på sin egen story än på att behöva passa in allt i en helhet som de själva inte kan påverka.

Teamet består som tidigare när Warren Ellis står för författandet av Wolverine, Beast, Emma Frost, Cyclops, Armor och Storm, och Ellis spinner rent berättarmässigt vidare på det mer vetenskapliga tema som han etablerade i Ghost Box (som jag idag troligen hade gett en 4 i betyg). Inga superskurkar än så länge med andra ord, utan snarare ett mysterium som X-Men väljer att sticka iväg och rota i. Det är ett grepp som jag tycker funkar riktigt bra. Istället för att kastas in i en plot med mutantutrotande mördarmaskiner, tidsparadoxer och spandexklädda hjältedåd så bjuds vi här på ett uppdrag som på något sätt känns mer vardagligt. Storyn i korthet går ut på att X-Men nås av nyheten att Mbangawi i Afrika drabbats av ett antal barnafödslar där barnen direkt efter födseln utvecklat vad som misstänks vara mutationer. I och med att det inte fötts några mutanter sedan House of M så är det här såklart potentiellt stora nyheter för X-Men, så de tar sitt pick och pack inklusive ett splitternytt field gear (kepsar, cargopants och kängor) och flyger mot Afrika. Väl där så visar det sig snart att det verkar handla om något som ser ut att vara bra mycket mer underligt än bara bebisar med superkrafter (som om inte det skulle vara underligt nog). Gillade du Ghost Box så kommer du sannolikt även att gilla Xenogenesis. Gillade du inte Ghost Box så kanske du ändå vill läsa Xenogenesis bara för att se vad Kaare Andrews rent visuellt tar sig för med X-Men.

Andrews tacklar minst sagt X-Men på sitt högst personliga vis. Han tecknar med en rätt alternativ och smått överdriven stil som fungerar lika fint för dialogscenerna i #1 som för actionscenerna i #2. Bra känsla och mycket personlighet helt enkelt, och stort plus för att Storms mohikanfrilla har fått återuppstå. Dock så kan jag inte riktigt låta bli att undra vad Andrews egentligen pysslar med när det kommer till den kvinnliga kroppen. Jag brukar normalt sett vara rätt immun mot superhjältegenrens testosteronstinna och silikonbaserade kroppsideal efter en livstid med serieläsande, men Andrews anatomiska utsvävningar med Emma Frost känns här så pass omotiverat och rent underligt att jag inte kan låta bli att störa mig på det. Tits & ass i all ära, men i det här sammanhanget känns det faktiskt nästan bara löjligt. Visst, Andrews kör med en tecknarstil där i princip alla X-män (och kvinnor) har överdrivna proportioner, men han borde lugnat sig lite med badbollsfysiken. Kan det möjligtvis vara en ren provokation från Andrews sida? I så fall så gör han ett hyggligt jobb.

Sammanfattningsvis så är Xenogenesis en helt ok miniserie med mycket personlighet, men det känns inte riktigt som att det har kickat igång ordentligt än. Vi får se hur Ellis och Andrews utvecklar storyn i kommande tre nummer.

Trackback-adress