Eftersom jag på senaste tiden intresserat mig för DC:s Vertigo Crime-satsning (hårdpärmsinbunda svartvita deckar/thrillerserier i vanligt bokformat, se recensioner här och här) tog jag tillfället i akt och återvände till serien som startade hela etiketten, Ian Rankins och Werther Dell’Ederas Dark Entries.

Lite intressant är det att Dark Entries, som kom ut 2009, faktiskt inte är försedd med Vertigo Crime-etiketten – istället är etiketten ”A Graphic Mystery” och undertiteln ”A John Constantine novel”. Just det, Dark Entries är mycket närmare knuten till resten av Vertigo-universat än de senare Vertigo Crime-böckerna eftersom huvudpersonen är allas vår kaxige ockulte detektiv John ”Hellblazer” Contantine. Både etiketten och kopplingen till andra Vertigo-serier försvann dock i och med Filthy Rich (Azzarello/Santos), som egentligen var den första Vertigo Crime-boken – men nu, när satsningen visat sig gå hyggligt, presenterar DC själva Dark Entries i reklam och annat som en del av den nya etiketten.

Detta om bakgrunden. Hur är serien då? Alla som inte bott i ett skjul i Appalacherna och lirat banjo de senaste åren vet att Ian Rankin redan är en extremt välrenommérad deckarförfattare, och han anpassar sig väl till serieformatet. Skrivrutinen Rankin har märks tydligt redan från start: Dark Entries packar på de första 20 sidorna in mer snärtig och autentiskt doftande dialog än vad de flesta serieförfattare får in i en normal TPB. Det här är helt enkelt så mycket bättre skrivet, på alla plan, än det mesta annat man ser från Marvel och DC. Sorgligt på många sätt, men sant. Och bra för Dark Entries.

Det är på det hela taget en bra gjord men rätt standardmässig Hellblazer-historia Rankin serverar – hade den gått i tidningen hade det väl varit en sexnummers arc eller nåt. Constantine får i uppdrag av en TV-producent att undersöka varför det har börjat spöka i ett reality-TV-hus (a la Big Brother), och enda sättet att undersöka detta på ett bra sätt är förstås att själv gå in med täckmantel som en av de tävlande. Strunt samma att det säkert finns miljoner sätt för en smart kille som John Constantine att undersöka det hela, det är bara att svälja den (underhållande) premissen.

Första halvan av Dark Entries är klart bäst – den där Rankin fokuserar på samspelet mellan Constantine och de andra dokusåpedeltagarna. Rappt, underhållande och någorlunda stämningsfullt. När så ”the big reveal” kommer efter halva boken blir det tyvärr lite segare – berättandet tröskar rätt mycket och Dell’Edera får teckna en hel del utfyllnad mellan de slöare dialgoerna. Dessutom är andra halvan alldeles för fokuserad på att ”lösa mysteriet”, vilket visserligen alltid är ett viktigt element i alla deckare, men när det blir för mycket fokus på intrigen reduceras personerna till bärare av exposition – en fälla som t o m en rutinerad författare som Rankin inte helt lyckas undvika. Upplösningen blir något av en besvikelse efter att Rankin byggt upp det hela under så lång tid.

Dock är det fortfarande överlag bra, som sagt har Rankin ett gott öra för dialog, och det känns som ett klockrent grepp att placera John Constantine mitt i en (inte särskilt subtil) mediesatir. Dell’Ederas illustrationer är snärtiga nog att matcha dialogen; skulle gärna se honom ta sig an ”vanliga” Hellblazer-tidningen! Snabba, skenbart enkla linjer bygger upp levande ansikten och spöklika miljöer. Mycket är miljöbilder eller närbilder på delar av kroppar; påfallande ofta är det  inga igenkännbara personer i bild, ett kul grepp som känns närmast Brechtianskt. Alienering/främmandegörande inför ett mediesamhälle som löpt amok är ju ett av berättelsens huvudteman och Dell’Edera fångar det bra.

Trackback-adress