OK, medan resten av Shazam-gänget är på SPX10 och livebloggar därifrån är det upp till oss andra stackare att hålla ”huvudbloggen” vid liv… Lätt spoilervarning utfärdas i följande recension.

Om jag säger Kenneth Robeson, vad säger ni då? Lester Dent? Street and Smith? Walter Gibson? Inte det? Då är ni kanske inte lika galna i 30-40-tals-pulp som jag. DC:s nya pulprevival-satsning First Wave (jag recenserade första numret av etikettens huvudtitel här) är mums för en pulpnörd som jag, inte minst för att killen man tagit in för att författa det nya årtusendets version av pulphjältarnas pulphjälte Doc Savage är ingen annan än Paul Malmont . Malmont är nybörjare i seriesammanhang men ett givet namn för en Doc Savage-tidning. Malmont slog nämligen igenom med den fantastiska boken The Chinatown Death-Cloud Peril, en härligt kärleksfull pastisch där pulpförfattarna Lester Dent och Walter Gibson blir indragna i ett galet äventyr som taget ur en av deras egna berättelser (som bifigurer i romanen ser vi flera andra pulpkändisar, som t ex L Ron Hubbard och H P Lovecraft). Han är pulpdiggare av rang så om det är någon som är väl placerad att modernisera Mannen av Brons lär det vara han. Att man sedan anlitat Howard Porter, Grant Morrisons gamla parhäst från JLA, att teckna (Art Thibert tuschar) gör inte saken sämre – Porter har en stil som verkligen passar den verklighetsfrämmande, over-the-top-action som ska känneteckna bra pulp.

Doc Savage #1 börjar dock lite trevande. Jag gillar inledningsgreppet att börja serien med ’slutet’ på ett äventyr, att ingenting av denna historia förklaras retar bara aptiten på mer. Sedan kastas vi rakt in i en röra av luftskepp, superskurkstyrda åskväder och en gastkramande flykt ur en raserande byggnad. Jag borde egentligen vara helnöjd, men detta nummer lider en del av ”första numret-syndromet”: Malmont vill introducera figurerna, berätta om deras bakgrundshistoria och samtidigt fläska på med så mycket action att man storknar. Jag trodde aldrig jag skulle säga det om en pulphistoria, men det blir lite för mycket på en gång. Porters illustrationer känns inte heller så angelägna. Jag tycker t ex att skildringen av actionsekvensen som ska vara numrets höjdpunkt på s 13-17 är väl repetitiv, det radas bara upp en massa eldsvåda och rasande hus utan att det blir spännande – antagligen därför att Porter inte växlar perspektiv så mycket och håller sig till nästan bara hel- och halvbilder. Färgläggningen av Brian Miller bidrar också till detta intryck av repetition; han är inte lika skicklig att variera paletten som många andra av dagens färgläggare.

Dock finns det fortfarande mycket att vara glad åt. De snabba presentationerna av doktorns medhjälpare är kittlande och man undrar hur Malmont tänker uppdatera dem såhär år 2010. Grundintrigen, med en mystisk skurk som attackerar Docs högkvarter med blixtar, är pulpig så det förslår.

Sen ska det också nämnas att nära en tredjedel av numret består av en backupserie och en förhandstitt. Backupserien är Jason Starrs och Scott Hamptons Justice Inc, en bra skriven men trist tecknad (alldeles för mycket fotoreferenser) pulpuppdatering, förhandstitten är på den nya Zatanna-månadstidningen (av Paul Dini och Stephanie Roux). Zatanna-klippet är inte färglagt – ska den nya tidningen vara i svarvitt eller hade man bara inte hunnit färglägga sidorna innan Doc Savage #1 gick till tryck?

Hursomhelst önskar jag att Malmont ska kunna utveckla berättelsen lite mer när han inte behöver dela så många av sidorna med andra (även om Aarons Justice Inc är ett permanent inslag som backupserie). Det är tillräckligt bra för att jag ska vilja kolla in #2, men jag vill gärna se Malmont göra något som höjer Doc Savage över vanlig blockbusteraction; förflyttningen till nutid verkar ha skalat bort en del av 30-talscharmen.

Trackback-adress