Jag har tidigare recenserat Brian Azzarellos och Victor Santos Filthy Rich här och jag var då mycket spänd på de kommande titlarna i nya Vertigo Crime. Och nu är alltså Peter Milligans bidrag till denna satsning ute, The Bronx Kill, illustrerad av James Romberger, i seriesammanhang kanske mest känd för sitt samarbete med performanceartisten, multikonstnären och aktivisten David Wojnarowicz i seriealbumet Seven Miles A Second från 1996.

The Bronx Kill är namnet på en öde, skräptäckt landremsa i Bronx, New York, och det är hit huvudpersonen Martin Keane och hans familj obönhörligt dras, gång på gång. Keane är författare men han kommer från en lång släkt av New York-snutar med irländskt påbrå… hans gammelfarfar (också vid namn Martin Keane) dödades en gång i tiden på The Bronx Kill av okända gärningsmän, och när Martin Keane jr bestämmer sig för att forska i saken och kanske skriva en bok försvinner hans fru Erin plötsligt och familjen Keanes förflutna hinner ikapp honom… Stilrent konstruerad noirhistoria med fokus på mörka familjehemligheter och far-son-relationer med andra ord.

Det är en kompetent hanterad historia som konsekvent är förankrad i den lilla världen. Det hela känns mitt i alla sammanträffanden och dolda familjehistorier trovärdigt – det här är en noirhistoria om vanliga människor snarare än hårdkokta privatdeckare, snabbsnackande gangsters och fala damer. Landskapet är dagens New York, ljussättningen normal och många nyckelscener utspelar sig helt enkelt i Keanes hem. Ett sådant perspektiv är välkommet i en genre som – särskilt i serieform – har börjat kvävas under vikten av sina egna klyschor.

Därför känns det extra ogint att behöva säga att The Bronx Kill ändå aldrig riktigt lyfter. Skulden för detta ligger absolut inte hos James Romberger – även om han inte är min favorittyp-av-illustratör (lite för grovt, oartikulerat linjespel) så visar han här upp det starka visuella självförtroende och bekvämlighet i sin egen stil som är den erfarne konstnärens kännemärke (Romberger är en etablerad New York-konstnär som är särskilt känd för sina teckningar av nedslitna människor och platser på Lower East Side, utställda på bl a Metropolitan Museum of Art om ni har vägarna förbi). Bildsättningen av The Bronx Kill är snitsig rakt igenom: jag nämnde t ex ljussättningen ovan, när det är natt väljer Romberger gärna att täcka hela sidorna med ett grått raster, och i scenerna i polisens förhörsrum (s 116-120) jobbar Romberger väldigt effektfullt med skuggorna som kastas utifrån rummets enda ljuskälla. Detta plus en hel del genremässigt nerviga närbilder på skräckslagna/vansinnesilskna ansikten hjälper till att skapa en trevligt krypande obehagskänsla boken igenom. Och som jag nämnde i recensionen av Filthy Rich gillar jag det mindre formatet hos Vertigo Crime; det tvingar illustratörerna att jobba med andra medel och tänka lite annorlunda jämfört när de har normalstora sidor till sitt förfogande.

Nej, problemet ligger i Milligans manus. Efter en ganska långsam upptakt kommer tempoväxlingarna desto tätare, men de känns hela tiden forcerade eftersom de uppstår mer ur intrigen än ur karaktärerna – ett dödligt misstag i en noirhistoria som utger sig för att fokusera på familjer och andra nära relationer. Och trots att berättelsens huvudperson Martin Keane är med i stort sett i varje ruta i hela boken (med några få undantag för de historiska tillbakablickar som förekommer då och då) förblir han en gåtfull, outvecklad personlighet: en everyman utan särskilda karaktärsdrag. Detta är säkert ett medvetet grepp men som läsare förmår man ändå inte engagera sig särskilt mycket för Martins öde eftersom han är så skissartad som person. Det Milliganska tricket att då och då bryta serien med hela textsjok ur den roman Martin håller på att skriva (naturligtvis med marginalanteckningar av författaren) blir mer trött och självbelåtet än coolt.

Fast Milligan har ändå en så hög lägstanivå att The Bronx Kill bristerna till trots ändå är helt OK läsning – Milligan på tomgång är fortfarande bättre än många andra serieförfattare när de anstränger sig till max. Berättelsen är som sagt yrkesmässigt hanterad; som ett bra avsnitt av Law & Order ungefär. Men den främsta behållningen med The Bronx Kill är ändå Rombergers skönt vardagliga New York-miljöer.

Trackback-adress