Klara Wikstens tidigare serieböcker – Dagarna (2012) och Hjärnan darrar (2016) – är bägge två självbiografiska medan hennes senaste verk – Mors dag – är rakt igenom en fiktiv berättelse men som ändå lyfter ett högst personligt ämne, nämligen sorgen över att förlora sin mamma i unga år. Klara förlorade själv sin mamma när hon var sex år gammal och det är helt förståeligt att hon väljer att skildra ett öppet sår som aldrig riktigt vill läka genom flera påhittade personers ögon och tankar men Mors dag är lika mycket en bok om att finna styrka i sorgen istället för att begrava den inom sig med tomma ord och pillerburkar.

I tretton små noveller får vi följa berättelser om den frånvarande modern som ständigt är närvarande, bland annat Anna som ser sig själv i sin mor, Fanny som aldrig fann försoning, Lasse som inte fick vara med på begravningen, Mariam som inte klarar av att bli lämnad och Magnus som beslutar sig för att släppa sorgen fri. Att många i dagens samhälle saknar verktyg när det gäller att bearbeta sorg går som en röd tråd genom hela boken men också smärtan och vilsenheten när den som fött dig rycks bort alldeles för tidigt.

Förutom serietecknare och konstnär så är Klara även häxa och prästinna och hennes animistiska grundsyn med magiska inslag dyker upp i flera berättelser och blommar ut helt i den trettonde och avslutande skildringen av nornorna, världsträdet, ödestrådar och livets cykler – att döden är överallt men den är också bringare av livet. Denna andlighet som bygger på uråldriga traditioner om det heliga moderskapet känns helt förlösande och befriande och hela boken klingar ut med ett vemodigt, men samtidigt hoppfullt, durackord. Att sorgen är en del av livets cykler blir extra tydligt när man läser att boken är tillägnad Klaras mor Lena men även hennes dotter Lillemor. För ett ögonblick möts dåtid, nutid och framtid och tillsammans är de ett.

Trackback-adress