För 150 år sedan, 1 juli 1873, föddes fransyskan Alice Guy, en av filmhistoriens första och mest betydande pionjärer, men samtidigt sorgligt nog en av de mest förbisedda, där hennes betydande insatser för filmkonsten helt glömts bort eller tillskrivits någon vid den tiden mer namnkunnig manlig kollega i filmindustrins barndom. ”Jag är inte glömd”, som Alice lite vemodigt konstaterar i slutet på seriebiografin Alice Guy – First Lady of Film. ”Det är bara det att i den franska filmindustrins ögon så har jag aldrig existerat.”

1896, ett år efter att bröderna Lumière premiärvisat Arbetarna lämnar Lumières fabrik i Lyon, som anses vara den första filmen som visades på en duk, producerade hon sina första filmer på filmbolaget Gaumont. Fram till år 1920 skulle det bli närmare 1000 filmer av olika längd och förutom att hon både producerade, regisserade och skrev manus så startade hon även en egen framgångsrik filmstudio i New York 1910. I slutet på 1910-talet, när den amerikanska filmindustrin flyttade till Hollywood dog även hennes egen filmkarriär. Hon skilde sig från maken och kollegan Herbert Blaché 1917, sålde studion 1920 och flyttade tillbaka till Frankrike 1922. Hon tilldelades slutligen Hederslegionen 1953 för sina insatser inom filmen, flyttade tillbaka till USA 1964, avled nästan 95 år gammal 1968 och 1976 publicerades postumt hennes memoarer som hon skrivit ner under 1940-talet.

Förutom att Alice Guy var den första kvinnan inom filmindustrin överhuvudtaget så bidrog hennes ständiga nyfikenhet och uppfinningsrikedom till nya landvinningar inom mediet. Idag självklara saker i film som kan tillskrivas Alice Guy är manus, ”naturligt” agerande, närbilder, specialeffekter, kolorering, filmning i studio och redan år 1900 började hon experimentera med synkroniserat ljud där en fonograf användes under inspelningen men även vid själva filmvisningen. Hon var också den första som producerade fiktiva berättelser på film istället för dokumentärer som var kutym i filmens barndom.

Att hon är bortglömd för de flesta beror på flera saker, dels eftersom blott ett fåtal av hennes filmer finns kvar för eftervärlden men mest på grund av att hennes gärningar tillskrivits andra män eller det faktum att eftersom majoriteten av alla filmskapare var män så glömdes hon helt enkelt bort.

Författaren José-Louis Bocquet och tecknaren Catel Muller, som även gjort seriebiografier om Josephine Baker och Kiki de Montparnasse, har gjort ett ambitiöst verk på över 300 sidor, som är nominerad till en Eisner Award i kategorin Best Reality-Based Work, där vi får följa hennes liv kronologiskt och med en mängd extramaterial i form av småbiografier om viktiga figurer i hennes närhet och en detaljerad tidslinje. Mängden information gör berättelsen lite dramaturgiskt trög men den visar vilken positiv urkraft Alice Guy var, hur hon ständigt ville utveckla filmen som en konstart och att hon sannerligen inte är glömd.

Trackback-adress