1628, samma år som regalskeppet Vasa sjönk, lämnade ett toppmodernt handelsfartyg Nederländerna på sin jungfruresa som skulle ta skeppet till Batavia, det som idag är Indonesiens huvudstad Jakarta. Ostindiefararen, med samma namn som dess resmål, var det nya flaggskeppet i den handelsflotta som tillhörde Nederländska ostindiska kompaniet (Vereenigde Oost-Indische Compagnie eller VOC), dåtidens rikaste och mäktigaste handelsbolag. Planen var att nå Batavia (Jakarta) på 120 dagar, ombord hade man tolv stora kistor fyllda med silverpengar som skulle användas för att införskaffa olika kryddor samt ett manskap på drygt 300 personer, däribland flera kvinnor och även barn. Denna resa och detta skepp har gått till historien som skådeplats för det blodigaste och brutalaste myteriet i sjöfartens historia, en berättelse lika fascinerande och fängslande som den är vedervärdig och avskyvärd och som inspirerat serieskaparna Xavier Dorison och Thimothée Montaigne till ett verk i två delar, 1629…eller den förskräckliga berättelsen om de skeppsbrutna från Jakarta, vars första del, Djävulens apotekare, nu kommit ut på svenska från Albumförlaget.

När jag läste på om de händelser som utspelades efter Batavias skeppsbrott utanför Australiens västkust 1629 fick jag en stark känsla av skräck och hopplöshet där ett människoliv inte var vatten värt och där människans ondska förvandlades till en mardröm som är så verklig att den överträffar dikten. Dorison börjar berättelsen med orden: ”Ni är nu varnade om vad ni kommer att läsa” och han och Montaigne lyckas fånga denna gastkramande känsla från första rutan, samtidigt som det vänder sig i magen på mig när jag inser att första delen slutar med skeppets grundstötning och att den blodiga och utdragna massakern äger rum först i andra delen.

1629 hamnar på samma hylla som François Bourgeons mästerliga skildring av triangelhandeln i Resande med vinden, både när det gäller att fånga tidsandan, som kläder, mode och fartygsmiljöer, men också maktstrukturerna, klasskillnaderna samt religionen och piskans makt.

Dorison och Montaigne blandar skickligt fakta och fiktion och det gäller inte minst huvudpersonerna vars delaktighet i de verkliga händelserna är väldokumenterad. Först har vi Francisco Pelsaert, VOC:s representant (superkargör) på Batavia och därmed skeppets befälhavare. Han är en obönhörlig byråkrat som är fast besluten att hålla tidsschemat…till varje pris. Näst på tur är Lucretia Hans, rik köpmansdotter på väg till sin man på Jakarta. Hon har en relativt hög position tack vare sin börd och giftermål men eftersom hon är kvinna är hon konstant underlägsen alla män och hon aktar sig noga för att blanda sig med den råbarkade besättningen, förutom när det gäller den unge och rättrådige matrosen Wiebbe Hayes, som lär henne lagarna och de oskrivna reglerna till sjöss.

Sist har vi Jeronimus Cornelisz, ”djävulens apotekare” och Pelsaerts sekundant. Han är en listig psykopat med storslagna drömmar som snabbt skaffar sig följare ombord och smider listiga och grymma planer om att ta herraväldet över skeppet. I första delen försöker han och hans hejdukar genomföra ett myteri men misslyckas och i nästa del, Den röda ön, har alla roller omkullkastats efter skeppsbrottet och han sjösätter sin diaboliska plan.

Trackback-adress