2020 debuterade Ulrika Linder på Galago med Återvinningscentralen, vilken både är ett träffsäkert porträtt av Prylsveriges kyrkogård utifrån en miljöteknikers knivskarpa blick men också en uppvisning i pedagogisk konsumentupplysning av första klass. Nu är hon tillbaka med en tryckt version av hennes fantastiska instagramkonto ”Diskbänkstecknaren” där hon med en naturalistisk skärpa, som skulle få Émile Zola själv att rodna, skildrar det oftast tröstlösa slitet som småbarnsförälder men också komiska dråpligheter och stunder av total lycka och mycket kärlek.

Boken visar upp en vardag långt ifrån det välstädade hemmet med de välartade barnen dränkta i ett tjusigt filter utan öppnar istället dörren till verkligheten där det personliga utrymmet och friheten tillintetgjorts och där livet istället präglas av stress, trötthet, exkrementer, självhat och skuld. Ulrika hymlar aldrig om hur jobbigt det är att vara småbarnsmamma och familjens projektledare men skänker också en stärkande kram till alla mammor som är i samma situation som hon: Att vara snällare mot sig själva och sluta jämföra sig med missvisande bilder av det ”perfekta” livet som småbarnsförälder på sociala medier.

Det som präglar Ulrikas instagramkonto och boken är också konsten som ett livsviktigt vattenhål där ögonblick fångas i stunden på ett kuvert eller en närliggande pappersbit. Känslan av inre frid och tillfredställelse när ett uttryck eller en känsla tecknas ner mitt i kaoset måste ha varit enorm och den har gett mersmak åt Ulrika och jag ser fram emot ännu fler träffsäkra och härliga verk från hennes penna.

Trackback-adress