Mitt i natten kommer samtalet Magnus väntat på. Hans bror Stefan kämpade mot cancern i två år men blev bara sämre och sämre på slutet och trots att Magnus visste att det skulle hända så blir sorgen över dödsbeskedet så intensiv att han får svårt att andas. När han till slut samlat sig inser Magnus att han måste ringa runt till de närmaste i familjen och samtidigt kan han inte slå ifrån sig den första tanken som kom i hans huvud: Att han måste ringa brorsan. Ringa och berätta…att han är död.

Under 1980-talet kunde man läsa Magnus Jonasons alster i Elixir och Galago, men nu är han mest känd som storyboardtecknare. I flera år hade han funderat på ett serieprojekt om hemlösa och missbrukare. Planen var att intervjua ölgubbarna runt Hornstull och göra serier av deras berättelser. Projektet blev aldrig av och efter broderns död insåg han att det egentligen handlade om hans oro för Stefan. Oron över broderns intag av olika substanser och alkohol, något som Stefan hela tiden slog ifrån sig när det kom på tapeten. Enligt honom mådde han bra och om han skulle haft problem så fixade han det själv. 2022, fem år efter broderns död i cancer, publiceras slutligen Magnus serieprojekt – en mycket vacker och gripande bok om sorgen att förlora en bror, men också en bok om den oro och skuld Magnus känt under många år.

Rent hantverksmässigt är Magnus bok alldeles lysande med en monokrom färgskala där varje bildruta vägts på guldvåg. Den innehåller också många bisarra och smått komiska moment, som när han har ett jobbmöte med en reklamsnubbe mitt i sorgearbetet (”Alltid skitsnygga tjejer. Flodhästar hade åtminstone varit kul att rita”), när Magnus inser att hemtjänstens larm fortfarande är på när han besöker begravningsbyrån, när han tappar det helt och skäller genom fönstret på en dam som låter sin hund bajsa på den närliggande skolgården eller när han delar parkbänk med en skön gammal gubbe efter ett möte med psykologen.

Måste ringa brorsan är en fantastisk bok på många sätt, främst i hur den skildrar de där stunderna i vardagen som ändå pågår trots att sorgen gör det svårt att tänka och man hela tiden glömmer saker. De där stunderna när folk är upptagna med sina egna liv samtidigt som man själv kämpar med en klump i magen eller halsen. Minnena av brödernas många besök på Snookerhallen, om att vattna blommorna i broderns lägenhet, plocka fram kläder till visningen eller bestämma vad han ska göra med broderns ”olagliga rökvaror”.

Magnus Jonasons debutbok får högsta betyg för allt detta men också för att den är en lysande skildring av den kungliga huvudstaden och särskilt då Högalid och Hornstull på Söder som är, och var, brödernas hemtrakter. De många fina ordlösa bilderna av olika delar av Stockholm blir en tröst och trygghet som värmer ända in i själen och jag rekommenderar Måste ringa brorsan av hela mitt seriehjärta.

Trackback-adress