(Alexander har läst The Tower av François Schuiten och Benoît Peeters)

Då har äntligen IDW släppt The Tower av tecknaren François Schuiten och manusförfattaren Benoît Peeters. Detta är femte släppet i samarbete med Alaxis Press där målsättningen är att ge ut hela The Obscure Cities på engelska för första gången. Tidigare har vi fått: Samaris, The Leaning Girl, The Theory of the Grain of Sand och The Shadow of a Man.

Serien, som ges ut av Casterman i Belgien och Frankrike, har tidigare publicerats på engelska av förlaget NBM i USA, där The Tower kom ut 1993. Jag skrev om seriens snåriga utgivning och de tidigare släppen i min förra recension som kom ut i höstas, så jag hänvisar till den om man vill få lite mera bakgrund. Detta är en serie som är lite lurig att recensera när det kommer till de individuella släppen då den är såpass komplex i sin ambition och utförande och saken blir inte bättre av att man inte ger ut serien i rätt ordning. Jag hoppas verkligen att man ror detta projekt i hamn då jag verkligen vill läsa allt i linjär följd någon gång.

I denna del är huvudpersonen Giovanni Battista – där namnet då kommer från den italienska gravören Giovanni Battista Piranesi (född i Venedig 1720) och denna illustratörs stil sätter den visuella agendan för Schuiten som tydlig inspiration. Det är heller ingen slump att seriens Battista ser ut som Orson Welles i filmen Falstaff då detta är en regelrätt tribut där Peeters och Schuiten bjöd in Welles att medverka i albumet, vilket han tackade ja till, och Welles var fascinerad över seriernas möjlighet och bekände att han ångrade djupt att han inte hade sett serier som en möjlighet att rädda filmprojekt som aldrig blev av, så som exempelvis Don Quixote. Hade detta inte varit för att Welles var såpass gammal vid denna tidpunkt så kanske han hade kunnat få en helt ny karriär inom serier, precis som Alejandro Jodorowsky före honom. Detta är en svindlande tanke, att få läsa serier med manus av Orson Welles! Andra inspirationskällor för denna del är Bruegel, Kafka, da Vinci samt det alkemiska arvet från Paracelsus.

Det vanliga i denna serie är just att vi får följa en person som har tröttnat på sin plats i livet och det ämbete man har åtagit sig som maler ner själen i en byråkratisk mardröm man inte kan ta sig ur. I detta fallet startar serien i svartvitt och de enda färgelement som presenteras i seriens sju kapitel är när Battista betraktar konstverk, vilket lyfter hans själ och ger honom styrka att korsa barriärer för att nå en annan värld. Givetvis representerar också Tornet som symbol vad den korresponderar med inom tarotkortslära, där det innebär allt från katastrof, trauma och kaos men också, vilket är betydande i detta fallet, plötslig förändring. Denna förändring är precis vad Battista gör i sällskap med Milena som han träffar på vägen, då de båda först tar sig igenom alla skikt till tornets högsta topp för att sedan inse att deras räddning ligger i att istället nå den lägsta punkten och där öppnar världen upp sig och släpper ut dem.

Jag hoppas att vi inte får vänta allt för länge på nästa del.

Trackback-adress