(Alexander recenserar Eisnernominerade Not All Robots)

Jag går i mål med en tredje och avslutande recension kring mitt urval av serier som har fått en Eisnernominering med Not All Robots av Mark Russell och Mike Deodato Jr. som blev nominerad i kategorierna bästa nya serie och bästa humorpublikation.

Den publiceras av det relativt nystartade förlaget AWA Upshot som bl.a. Axel Alonso och Bill Jemas står bakom. Dessa två har allra senast ett framgångsrikt samarbete på Marvel bakom sig, varav att de också kunde locka många stora namn till sig med sina första släpp. Sedan får vi se hur detta förlag utvecklar sig. Det är just nu många aktörer som slåss på en ganska liten arena och oftast är det samma namn som dyker upp från samtliga förlag som publicerar inom en viss genre som vilar på fiktion.

Not All Robots är en framtida robotsatir i Philip K. Dicks anda. Dick, precis som exempelvis Jack Kirby, är ju en genre i sig själv, så ska man skriva i den traditionen så finns det vissa saker man inte kommer ifrån. Serien utspelar sig i Atlanta 2056 och robotarna som nådde nästa evolutionsfas ett årtionde tidigare har utfasat människorna från arbete helt och hållet förutom frisörerna. Den marknaden lyckades man inte ta över då man saknade den finmotorik som krävs. Vi får följa den helt vanliga familjen Walters där vi har en man med sin fru och deras två barn (en son och en dotter) samt deras familjerobot Razorball som är den som går ut och lönearbetar och försörjer familjen.

Det är perspektiven från dessa två håll kring människa/robot som representerar världen vi får ta del av med den misstänksamhet och paranoia som genomsyrar vardagen, där precis alla närsomhelst kan bytas ut mot en ny modell när uppgraderingar ska göras och då blir man lika oduglig som den mänskliga familj man försörjer. Detta gör att familjelivet präglas av ett ömsesidigt förakt. Det blir också ett lustigt paradigmskifte i vems röst som hörs högst i debatten om fortsatta mänskliga rättigheter när det nu är frisörernas gille som blir en fristad för politiskt motstånd under jorden.

Mark Russell, som jag räknar som en av de bästa nya manusförfattarna som har kommit fram de senaste fem åren, började skriva serien under MeToo som en satir över den respons som kom från motståndet via NotAllMen och sedan utvecklades den vidare från den ursprungliga idén. Förutom att serien genomsyras av absurditeter så är det också en regelrätt sci-fi-dystopi med ett enormt mörker och manuset möts väl upp av Deodatos teckningar och Lee Loughridges färgläggning som båda kan skifta tonläge utan problem. Denna första del som varit ute i butikerna i albumväg sedan mars 2022 samlar de första fem numren som utgör kapitel ett. En fortsättning kan komma, men det är inget som jag har något datum på i skrivande stund.

Trackback-adress