(Alexander recenserar Supergirl: Woman of Tomorrow)

Då går jag vidare med min läsning av Eisnernominerade miniserier, nu med fokus på Supergirl: Woman of Tomorrow från DC Comics med manus av Tom King, teckningar av Bilquis Evely och färgläggning av Mat Lopez. Denna serie i åtta nummer är nyligen avslutad efter att gått i tidningsform under vintern 2021 och våren 2022. Jag öppnar starkt med att säga att detta är förmodligen det bästa som har gjorts med Supergirl någonsin och det är en serie som Kara förtjänar. Hon är en intressant karaktär i sig och förtjänar bättre än att vara reducerad till Supermans kusin.

Tom King har ett bra år bakom sig då även Rorschach i samarbete med Jorge Fornés var mästerligt utförd, likaså är den i skrivande stund pågående Human Target (som också är Eisnernominerad i en annan kategori) i samarbete med Greg Smallwood enormt stark.

Vad vi i denna serie får är en episk hjältesaga i gränslandet mellan science fiction och fantasy. Seriens egentliga huvudperson, som också står för berättandet som för handlingen framåt, är den unga flickan Ruthye Marye Knoll som tillhör en familj jordbrukare någonstans i galaxen. En av den regionala kungens män har mördat hennes pappa och med svärdet som tog pappans liv i sin hand ger hon sig ut efter att anlita en kämpe för att utkräva blodshämnd. Av en ren slump springer hon på en berusad Supergirl på ett värdshus. Kara, som är där tillsammans med hunden Krypto, har valt denna planeten för dess röda sol vilket raderar hennes krafter för att fira sin 21-årsdag, eller snarare dränka sorgerna över det trauma hon har över att hon är ensam överlevande från den delen av Krypton hon kommer ifrån. Hon känner empati för Ruthyes ilska och sorg och tillsammans ger de sig ut på jakt efter mannen ifråga och denna resa för dem till olika planeter där de utför olika dåd.

Supergirl: Woman of Tomorrow är en klassisk riddarsaga med Arthurianska förtecken fylld med patos. Detta mästerverk, som jag ställer jämsides med förra årets biofilm The Green Knight av David Lowery, vilken utgår från just den klassiska sagan Sir Gawain and the Green Knight. Att King har Bilquis Evely vid sin sida, som går från klarhet till klarhet (allra senast fick vi njuta av hennes visuella dynamik i The Dreaming) och som i dagsläget kan teckna i vilken genre som helst med enormt självförtroende, förstärker känslan av att läsaren är med om något mycket speciellt. Därtill har vi Lopes färgläggning och den är lika briljant i sitt omfång då det är så många skiftande miljöer man vistas i. Boka in albumsläppet den 25 juli i almanackan!

Trackback-adress