(Alexander recenserar Eisnernominerade miniserier och först ut är Beta Ray Bill: Argent Star av Daniel Warren Johnson).

Från och med idag tänkte jag ge mig på en liten genomgång av ett urval av miniserier som har blivit nominerade till en Eisner Award (som då självfallet är döpt efter legendariska seriepionjären Will Eisner) och jag startar med Beta Ray Bill: Argent Star av Daniel Warren Johnson som Marvel publicerade i fem nummer under våren och sommaren 2021 och som sedermera släppts i paperback.

Daniel debuterade med sin egna serie Space-Mullet som Dark Horse Comics släppte 2017 och efter det har det blivit flera släpp från Image, såsom Ghost Fleet i samarbete med Donny Cates (även den från 2017) samt i eget namn från samma förlag Extremity och Murder Falcon från 2017 och 2018. Ett mer kommersiellt genombrott kom 2020 med den episka berättelsen Wonder Woman: Dead Earth från DC/Black Label, vilket öppnade dörrarna för detta samarbete med Marvel där Daniel ville teckna en tribut till den karaktär Walter Simonson skapade för sin egen debut på Thor #337 i augusti 1983.

Då denna serie kom direkt efter Wonder Woman: Dead Earth, som då släpptes i magasinformat vilket passade utmärkt för Johnsons storslagna och visuella berättande, så kan jag direkt öppna med att det är synd att Marvel har låtit sig begränsas med ett vanligt serietidningsformat, då hans magnifika bildberättande bokstavligen vill slå sig ut från de trånga ramar han har fått. Därtill är det trist att han inte kunde fått sin berättelse befriad från pågående kontinuitet, då detta utspelar sig under King in Black och hänvisningar görs även till händelser i tidningen Thor. Men om vi lämnar det åt sidan så är premissen följande:

Thor har krossat Bills hammare, vilket innebär att han inte längre kan förvandla sig till sin mer humanoida form utan är fast med sitt hästliknande anlete vilket är ett stort trauma. Därmed ger han sig ut på en klassisk hjälteresa för att hitta en ny hammare och i förlängningen tillbaka till sig själv. På denna resa tar han sällskap av Skuttlebutt (hans ständiga följeslagare samt tänkande och levande skepp) och på vägen slår han även följe med gamla Thor-antagonisten Skurge och trollet Pip, som vi känner från Jim Starlins serier som kretsar kring Thanos, och det visar sig att samtliga har skäl att göra samma introspektiva resa som Bill.

Detta är på många sätt en mörk och tragisk berättelse där mångåriga kollegan Mike Spicers färgpalett förstärker domedagskänslan som leder oss till seriens upplösning. Detta är bra, men något tunt och serien tar slut väldigt fort. Jag hade önskat att detta fått växa och hellre varit en maxiserie i tolv delar med utrymme för att expandera framförallt karaktärsbeskrivningarna och själva ramberättelsen. Som läget är nu blir man lämnad med en önskan och förhoppning om en framtida uppföljare.

Trackback-adress