I väntan på Jeff Lemire och Andrea Sorrentinos kommande skräckserie The Bone Orchard Mythos, som dyker upp senare i vår från Image, tar jag ett grepp kring deras senaste samarbete med Primordial som nyligen har avslutats från samma förlag med sex nummer. Detta är en liten förtitt inför det kommande albumsläppet om några få veckor 24 maj. Med denna serie har de sitt femte samarbete efter Green Arrow och Joker: Killer Smile för DC, Old Man Logan för Marvel och det Twin Peaks-influerade mästerverket Gideon Falls dessförinnan, också från Image.

I Primordial färdas vi tillbaka i tiden till primärt tidsspannet åren 1959-1961 och kapplöpningen mellan det amerikanska och det sovjetiska rymdprogrammet under den fasen man använde sig av djur som inledande försök innan man vågade sig på en mänsklig bemanning. Detta är en fiktiv berättelse som tar sig friheter med de verkliga händelserna kring hunden Laika, som i verkligheten blev uppskjuten av Sovjet med Sputnik 2 1957 och som sedan dog av stress och överhettning bara 5-7 timmar senare, samt den amerikanska motsvarigheten med aporna Able och Baker, som 1959 blev uppskjutna med raketen Jupiter och faktiskt kom tillbaka och överlevde, även om Able dog fyra dagar efter återkomsten på grund av en allergisk reaktion från en spruta.

I Lemire och Sorrentinos berättelse har dock båda ländernas uppskjutningar misslyckats och djuren har rapporterats som döda och båda rymdprogrammen betraktas som misslyckade. Det är till detta scenario Doktor Donald Pembrook anländer från MIT till NASA:s bas vid Cape Canaveral 1961 med uppdrag att inleda en nedmontering och rädda det material som kan vara värt att bevara. Under arbetets gång upptäcker han oklarheter i redogörelsen kring de amerikanska apornas hälsotillstånd och när han försöker tala med sin överordnade chef så lägger de locket på och han förlorar sin behörighet. Strax därefter blir han kontaktad av en man med okänd agenda som ger Pembrook ledtrådar, vilka tar honom till ett möte i Östberlin med Yelena Nostrovic som skötte om Laika. Vad som egentligen hände är att samtliga djur försvann i rymden under sina uppdrag och ingen vet vart dessa djur befinner sig nu.

Att använda sig av en relativt vanlig man och kvinna, som råkar ut för händelser de inte på förhand kan begripa, är ett smart berättargrepp som skapar igenkänning och empati hos läsaren (Hitchcock använde sig av detta effektivt i flera av sina filmer för att jämföra med en annan visuell konstform). Min lilla resumé här skildrar bara händelseförloppet från de första två numren från det strikt mänskliga perspektivet. Resten av handlingen och vad som har hänt med hunden och aporna vill jag inte avslöja här, men så mycket kan jag berätta att seriens tidsrymd sträcker sig fram till 2023.

Som alltid när Lemire skriver manus för Sorrentino så är det för de visuella styrkor Andrea besitter så väl och bildberättandet pendlar mellan fragmentarisk minimalism och kalejdoskopiska världar som står sig väl med effekter från filmer som exempelvis Stanley Kubricks 2001 och Christopher Nolans Interstellar – för att fortsätta jämförelsen med fim. Till detta lyfter Dave Stewarts mångfacetterade färgläggning upp teckningarna på en högre nivå som skänker ytterligare dimensioner till den upplevelse som läsaren får.

Ännu ett mästerverk där man aldrig glömmer att det är det allmänmänskliga i det stora världsalltet som definierar oss, både som människor och djur.

Trackback-adress