Roald Dahls härliga berättelser är lika omistliga delar av min barndom som Astrid Lingrens underbara sagor. Född i Wales av norska föräldrar (som namngav honom efter den världsberömde norske polarforskaren Roald Amundsen) deltog han i Andra världskriget som jaktflygplanspilot, utnämndes senare till militärattaché i Washington (där han även spionerade för britternas räkning) och skrev sin första barnbok 1943 (Gremlins) som till och med fångade Walt Disneys intresse. Roald skrev flera böcker för vuxna men det var inte förrän James och jättepersikan publicerades 1961, när han var 45 år gammal, som han insåg att barnboksförfattare var hans rätta kall.

Min första bekantskap med Roald Dahl kom via den svenska TV-versionen av Kalle och chokladfabriken med Ernst-Hugo Järegårds magiska berättarröst och sedan fylldes högen med böcker i pojkrummet med Den fantastiska räven, SVJ, Matilda (alla illustrerade av Quentin Blake), och så min favorit: Häxorna. Jag tror jag läste Häxorna minst tre gånger som barn och minst lika många gånger för min egen son när han växte upp och jag älskade att hitta på roliga röster till alla karaktärer och förbannade mig själv för att jag valde en fruktansvärt hes och raspig röst åt Storhäxan (vilket gjorde att min hals kändes som sandpapper) och som jag var tvungen att göra varje gång för att inte göra sonen besviken.

Det jag älskar med Roald Dahls bok är skildringen av pojkens fantastiska mormor, själva häxorna samt hur de maskerar sig som vanliga kvinnor och särskilt den underliggande mörka tonen där pojken och mormor ofta pratar om döden. I boken har pojkens föräldrar dött i en olycka och mormodern är allt han har kvar. Roald Dahl mötte själv döden i unga år (han förlorade både sin storasyster och sin pappa samma år han fyllde tre år) och pojken och mormoderns naturliga och vemodiga samtal om livet och döden går rakt in i hjärtat, både hos ung och gammal.

Häxorna har filmatiserats två gånger, 1990 respektive 2020, med den adaption jag rekommenderar mest är den franska serieskaparen Pénélope Bagieus utmärkta serieversion som nu getts ut på svenska av Kartago. Huvudhandlingen känns igen och Bagieu har gjort några smärre ändringar som bara ger berättelsen lite extra krydda. Norge finns inte med i bilden överhuvudtaget utan pojken och mormor bor i London. Mormor är en mycket liten pantertant med lilafärgat hår, enorma glasögon, färgglada utstyrslar och naturligtvis alltid med en illaluktande cigarr i närheten. Pojken är färgad och gossen Jenkins är en ascool tjej som är betydligt mer sympatisk än Dahls manliga förlaga.

Bagieu lyckas blåsa nytt härligt liv i en av mina absoluta barnboksfavoriter med ett härligt flöde, värme, humor och allvar på samma gång. Serieversionen är fantastisk från början till slut och rekommenderas varmt till både nya och gamla läsare av Roald Dahls klassiker.

Trackback-adress