1999 startade den kanadensiske serieskaparen Michel Rabagliati sin halvt självbiografiska och prisbelönade följetong om Paul Rifioratis liv och leverne. Den senaste delen, Paul at Home, hamnade på min radar eftersom den nominerades till en Eisner Award och en Harvey Award 2021 samt vann pris för bästa följetong samma år vid seriefestivalen i Angoulême och efter att ha läst den blev jag verkligen sugen på fler delar i Rabagliatis serie.

Paul har nu fyllt 51 år och är en framgångsrik serietecknare på frilansbasis men samtidigt befinner sig hans liv i ett tillstånd av förfall, likt den förmultnande swimmingpoolen och det ruttnande äppelträdet på hans bakgård. Hans rygg värker, sömnapné gör honom kroniskt trött, en dålig tand ger honom mördande huvudvärk och dessutom håller han fortfarande på och hämtar sig efter sin skilsmässa och hans enda barn, 19-åriga Rose, planerar att flytta till England.

Han besöker sin sjukliga mor som skilde sig vid samma ålder efter ett 30-årigt äktenskap och nu tillbringar sina dagar på ett seniorboende i Montreal. Hennes cancer är tillbaka och hon vill inte ha någon ny behandling. Hon är redo att sluta sitt liv. Efter sin skilsmässa levde hon ett mycket ensamt och isolerat liv där hon kämpade med depression och knappt lämnade lägenheten och Paul fruktar att hans liv kommer att bli en spegelbild av moderns.

Om detta låter som deprimerande läsning så är ni på rätt spår men framförallt är boken fängslande, känslig, mycket underhållande och en uppvisning i skickligt historieberättande. Jag älskar Rabagliatis härliga klara linjen-stil och hans högst verkliga konversation med sin lilla hund Cookie men också de långsamma, monotona vardagssysslorna, föreläsningen på ett högstadium eller Pauls misslyckade försök att definiera sig själv när han besöker en dating-sida på nätet, vilket bara är några exempel på seriens mörka humor när den är som bäst.

Paul är väl medveten om att tiden har sin gång och hela hans väsen kämpar mot de förändringar den för med sig – alltifrån existentiella trauman som skilsmässan, dotterns flytt och moderns stundande hädanfärd till komiskt banala och dråpliga saker som när man byter typsnitt på vägskyltar eller att han vägrar skaffa sig en mobiltelefon.

Under hela resan använder sig Rabagliati av skiftningar i naturen som en metafor för Pauls existens, exempelvis i det halvruttna trädet på hans bakgård – en symbol för flydda dagar när hela familjen levde tillsammans – som likt hans skadade tand måste bort. En smärtsam men samtidigt nödvändig procedur för att gå vidare. Redan från seriens början presenteras vi för en natthäger som står närmast fastfrusen vid en bäck medan naturen rusar förbi, tålmodigt bidande sin tid för det perfekta ögonblicket att fånga sitt byte och mot slutet av berättelsen är den också borta. Livet går vidare, var sak har sin tid och allt avslutas trösterikt med att Pauls granne erbjuder honom ett litet körsbärsträd att plantera i äppelträdets ställe.

Trackback-adress