Tredje delen av Émile Bravos välgjorda epos Hoppets tid börjar sommaren 1942 och slutar strax efter det misslyckade attentatet på Hitler, 20 juli 1944 – en hoppfull tid för Spirou, Nicke och hans vänner i det ockuperade Belgien på många sett, där de allierade vinner allt fler segrar på slagfälten (tack vare USA och Sovjetunionen), men följderna av nazisternas nederlag och sviktande krigslycka gör också att tillvaron i Belgien blir ännu tuffare och farligare. Många fängslas, torteras eller avrättas, tyskarna tvångsrekryterar belgisk arbetskraft som tvingas jobba i landets industrier, tågtransporterna österut med både fångar och deporterade judiska familjer ökar ständigt och de allierades bombräder inför landstigningen i Normandie blir ytterligare en hård prövning för det belgiska folket.

Motståndet mot den tyska ockupationsmakten växer sig allt starkare men tillvägagångssätten skiljer sig åt. Detta skildras skickligt i albumet genom två tonåringar som på grund av det rådande läget tvingas bli vuxna i förtid – vår unge hjälte Spirou och den jämngamla Mieke. Hon gör allt hon kan för att hjälpa motståndsrörelsen och längtar efter att bli en fullvärdig medlem som kan gå i strid mot de förhatliga nazisterna medan Spirou gärna vill bidra till kampen men är orubblig i sin övertygelse om att inte ta någon annan människas liv. Denna pacifism kan te sig väldigt oskuldsfull och en smula naiv, men på många sett står Spirou för förnuftets röst och även om det faktum att vänner tas till fånga eller spårlöst försvinner plågar och ger honom skuldkänslor så tänker han inte ge avkall på sin ståndpunkt.

Just hur plågad den unge Spirou är fångas perfekt i en fin scen där han åter är oförmögen att hjälpa sina judiska vänner – konstnären Felix och hans hustru Felka – som håller sig gömda. Han ber Felix använda tavelduken som han tagit med sig för att göra en målning som utstrålar hopp: ”Låt det bli din största, vackraste tavla så att den kan skrämma de mörka skuggorna på flykten.”

Spirous ovilja mot att helhjärtat gå med i motståndsrörelsen blir också ironisk när han upptäcker att dockteatern som han och Nicke reser runt med i själva verket är en täckmantel för Komet-nätverket som hjälper till med att slussa nedskjutna allierade stridspiloter tillbaka till allierat territorium – ett nätverk som Nicke varit aktiv medlem i sedan starten tillsammans med den ovetande Spirou.

Det komplicerade förhållandet mellan Spirou och Mieke ger ytterligare ett lager åt denna redan innehållsrika berättelse där hon vill ha bekräftelse på att hon snart är vuxen och klagar på att han behöver bli en riktig man medan han är osäker på om hon är olyckligt kär i honom och för det mesta har tankarna på ett helt annat håll när hon visar en mjukare sida.

Om allt går som det ska dyker fjärde delen av Hoppets tid upp redan i april 2022 och Émile Bravos mästerverk är fortsatt en av de bästa följetonger i serieformat man kan läsa just nu med sin underbara mix av sorger och vardagsbekymmer blandat med dråpligheter och humor i krigets skugga. Till den första kategorin hör de unga pojkarna Robert och Lucien som blivit faderlösa (Roberts pappa avrättas av nazisterna för att han var kommunist medan Luciens pappa dödas av motståndsrörelsen för att han kollaborerade med ockupationsmakten) och till den senare hör scenen där Nicke ska följa den ”blinde” och ”stumme” Herr Meert med tåget till Paris men hamnar i belgiska Oostende vid Nordsjökusten, att Nicke heter André Franquin i sitt falska pass, den läspande och enfaldige scoutledaren Gontran och att den kände surrealisten René Magritte dyker upp på Bryssels omtalade loppmarknad.

Trackback-adress