Mats Källblad är en serieskapare vars serier ligger mig varmt om hjärtat, oavsett om det rör sig om hans självbiografiska uppväxtskildring (samlade i Hundra år i varje klass), humorserien Lukas och den betydligt mer socialrealistiska spin-offen Polly tar ingen skit eller Sture Stelben och Rakel Röörs tvåhjuliga irrfärder som gått som följetong i tidningen MC-folket sedan 1992. Förutom hans unika teckningsstil, känsla för timing och riktigt underhållande berättelser så kännetecknas alla dessa av en kärleksfull skildring av den svenska landsbygden och inte minst de som är en del av dem: människorna som valt att stanna kvar när bruken tystnat, tågen slutat stanna eller den sista affären lagt ner eller flyttat sin verksamhet till en större tätort. Människor som också har en historia fylld av drömmar eller missade chanser, glädje och sorg i vardagen…ja, kort sagt, som folk är mest. Mats ger dessa en röst och tydligast ljuder denna i hans fenomenala humoristiska äventyrsserie Vimmelgrind om folk och händelser i och omkring en bortglömd avkrok, belägen någonstans mellan Smygehuk och Treriksröset.

Vimmelgrind såg dagens ljus 1998 som en följetong i 91:an och totalt blev det tre berättelser som gick i tidningen fram till 2001. Alla dessa har getts ut som album men Mats var ingalunda klar med serien. Tanken var hela tiden att skildra människornas öden och äventyr i den lilla byn under fyra årstider men olika omständigheter gjorde att vi fick vänta 20 år innan vi äntligen kom fram till våren och den fjärde delen: Gränslösa. Här följer först en kort genomgång av de första tre delarna innan jag ger mig på det senaste albumet för Mats har berättat att det finns fler historier att berätta och ingen blir gladare än jag om det blir verklighet.

Dillfälten gavs ut av Jemi förlag år 1999 och utspelas en vacker sommardag när barnen Nällan och Jåbert beslutar sig för att hitta Dillfälten, en fullständigt bedårande plats som luffaren Flackonez berättat om. Med hjälp av Kapten Reko bygger de en flotte och beger sig uppför Vimmelån men tas som gisslan av några nedriga småtjuvar men barnens föräldrar tar upp jakten på förövarna.

Här introduceras seriens rika persongalleri som består av ett tiotal karaktärer: Lille Jågert är son till Aurora, en stentuff ensamstående mamma som tagit över farföräldrarnas jordbruk, och hans morfar är Kapten Reko, en sorglig figur som gavs sig ut på havet som ung men som nu mest kännetecknas av att han är marinerad i ostronlikör och spelar på sitt dragspel. Jågerts bästa vän är Nällan som är dotter till Boel, som jobbar på nätterna med att baka bröd, och Cykelfrasse, byns punktlige och ordentlige brevbärare som skulle ha varit byns stins om inte järnvägen lagts ner. Nällans mormor kallas fru Sänke och är en klok gammal gumma som är änka efter saft- och syltfabrikören som drev en lemonadfabrik i bygden. Fru Sänke tar även hand om den tystlåtne och intellektuellt funktionsnedsatte Hiff Järnblom som kan fixa det mesta som behöver lagas. Vidare har vi den omtänksamme snickaren Ingridsson och den sorglöse luffaren Flackonez. Vi får inte heller glömma bort Östergöken och fågelskrämman Lasarus, två karaktärer som får liv när Kapten Reko är på lyset och som funkar som förnuftets röst när han tittat för djupt ner i flaskan.

Mutterloppet gavs ut av Bonnier Carlsen år 2000 och handlar om en märklig biltävling som går av stapeln varje höst. Förutsättningarna för loppet är att alla deltagare skruvar av muttrarna på sina fordons bakhjul och den som kan köra längst sträcka vinner. Tävlingen, skapad av Hiffs elake och stenrike far Bruno Järnblom, är en stor händelse som samlar många deltagare från när och fjärran och övervakas av de tämligen kortväxta bröderna Ludendorff. I boken dyker också den skumme Låckeman upp som försöker göra allt i sin makt för att sabotera tillställningen.

Det stora snöovädret gavs ut av förlaget Komika 2007 och är ett mycket innehållsrikt, spännande och läsvärt album i serien. Under en våldsam snöstorm ger sig den ovanligt överförfriskade Kapten Reko ut på vedjakt och stjäl den nyligen avlidna fröken Högerlunds kista som Ingridsson snickrat ihop. Aurora plogar vägarna med hästen Leonardo eftersom kommunen slutat göra detta och den stackars hingsten fastnar i snön och till råga på allt så blir den gamla fru Sänke plötsligt sjuk och tappar medvetandet. Den rådige Cykelfrasse får dock en snilleblixt och startar upp det gamla ångloket Klöver 16 som kan ta gumman till sjukhuset i Orpholm.

Premissen i Gränslösa är att den gamle greven som ägt det mesta av skogen och marken gått bort och eftersom hans testamente försvunnit dyker det upp en girig arvtagare som tänker skövla all skog och sälja marken till ett gruvbolag. Ryktet säger att den excentriske greven, som också var en firad dragspelsmusiker med artistnamnet Bälga-Birger, lovat att testamentera sina ägor till byborna själva vilket väcker hoppet hos invånarna i Vimmelgrind som inte tänker ge upp kampen om sin hembygd.

När nu Kartago som fjärde förlag ger ut det fjärde albumet av Vimmelgrind gör man det med omsorg och i ett format som verkligen gör rättvisa åt både berättelsen och Mats fina illustrationer. Boken är i klassiskt stort inbundet albumformat och har fler sidor än sina föregångare vilket gör att Mats kan berätta en längre, sammanhållen historia. De tidigare berättelserna var anpassade efter att ges ut kontinuerligt i mindre kapitel i 91:an och även om de berättelserna funkar bra så får Gränslösa en helt annan tyngd och tempo jämfört med sina föregångare. Vi får också en fin karta över Vimmelgrind i bokens början och slut samt några stämningsfulla pausbilder att vila ögonen på mellan albumets olika delar.

Mats hade påbörjat berättelsen som en fjärde följetong i 91:an, som inte blev av, och han har nu tecknat om alltihop och utökat berättelsen vilket gör att den skiljer sig markant i stilen jämfört med de tidigare delarna. Detta är dock inget negativt utan bara ett konstaterande från min sida för Gränslösa känns både som ett värdigt avslut och en språngbräda för ännu fler berättelser från Vimmelgrind.

Det som gör hela serien till en fröjd att läsa är framförallt det rika persongalleriet där alla bär på sin egen historia som flätas samman till hela bygdens historia. Jag kan inte komma på någon liknande serie på svenska som så skickligt väver samman en berättelse om den svenska landsbygden och dess invånare och kryddar den med äventyr, värme och mycket humor. Det är som att läsa en svensk motsvarighet till Asterix och Obelix eller Lucky Luke, två riktiga fransk-belgiska klassiker, och berättelsen om Vimmelgrind når definitivt upp till statusen av en äkta svensk serieklassiker.

Trackback-adress