(Alexander har läst The Strange Death of Alex Raymond av Dave Sim och Carson Grubaugh)

Efter att Dave Sim blev klar med sitt Magnum Opus Cerebus på 300 nummer som gick i tidningsform mellan december 1977 till mars 2004 – vilket han välförtjänt hamnade i Guinness rekordbok för 2018 (serien finns för övrigt samlad i 16 album för den som inte har gett sig på denna klassiker än) – så var det många som undrade vad Dave skulle göra härnäst. Dave har en personlighet som gör att han är extremt driven, men han kan också fastna och bli lite för besatt, vilket har gett honom många problem. Många vänskaper i den nordamerikanska och brittiska serievärldens elit förstördes under Cerebus gång när narrativet allt för mycket fastnade i hans egna tankar kring religion och feminism.

När han efter sitt uppehåll på fyra år var åter så var förvåningen stor när nästa serie blev tidningen Glamourpuss där han hängav sig åt två nya intressen: modeillustration samt den delen av seriemediet som ägnar sig åt den skolan som kallas för fotorealism och som representeras av Alex Raymond och den stil han etablerade med Rip Kirby vid starten 1946 fram till hans för tidiga död 1956 i en bilolycka tillsammans med tecknaren Stan Drake.

Glamourpuss kom ut i 26 nummer 2008-2012 innan den upphörde. Nästa steg för Dave var att han ville fortsätta med den del av tidningen som fokuserade på Alex Raymonds liv som en fristående bok, men istället för att använda sig av det befintliga material som redan fanns så började han om helt på nytt och det leder oss fram till The Strange Death of Alex Raymond som kom ut i augusti i år och som jag precis har läst. Att jag också vill lägga lite emfas på Glamourpuss är just för att denna tidning innehåller unikt material som bara finns där så den är väl värd att söka upp om man inte köpte den när den kom ut.

Detta album har en snårig tillkomst och utveckling då Dave efter att ha skrivit och tecknat 180 sidor (av sammanlagt 300 sidor) drabbades av en permanent skada i sin handled som gör att han inte längre kan teckna, vilket innebär att han fick hjälp av en tecknare som heter Carson Grubaugh med att färdigställa slutresultatet.

Serien har mycket gemensamt med Alan Moore och Eddie Campbells mästerverk From Hell (det är ingen slump att Eddie skriver förordet) där de tecknade det Viktorianska England som födde fram både Jack the Ripper samt det industriella samhället. Samma typ av mordmysterium nystar sig Dave igenom här fast med siktet inställt på seriestripmediet från 1920 och framåt via King Features och vad som egentligen hände i olyckan som ledde till Raymonds död.

Här får vi en metafysisk jakt som spårar allt från svartsjukedramer via att skådespelerskorna Grace Kelly, Marilyn Monroe och Katherine Hepburn var modeller för denna generation tecknare innan de slog igenom inom film. Det finns övriga kopplingar till filmmediet då Rip Kirbys manusförfattare Ward Greene i yngre år hade en relation med Margaret Mitchell innan hon blev erkänd författare med klassikern Borta med vinden, där hon då hade skrivit manus anonymt för stripmediet.

Samme Ward Greene var också ockultist och vän med Aleister Crowley under de åren han befann sig i USA och helt plötsligt så presenteras det underlag att Greenes manus till Rip Kirby är en besvärjelse för att nå egen rikedom och att åter få gunst hos en nu känd och betydligt rikare Margaret Mitchell. Detta är bara en av många ingångar vi får till stripmediets tidiga historia där Dave även tar sidospår till voodookulturen via George Herrimans (Krazy Kat) uppväxt i New Orleans. Precis som med Cerebus blir Dave här besatt av alla dessa lager han hittar och till slut blir det så överväldigande att han själv inte längre orkar mer.

Fascinerande men svår läsning och jag är själv tacksam att jag har förkunskaper med stora intressen inom seriehistoria, ockult historia, tillsammans med att jag även är filmvetare. Utan dessa egna förkunskaper som stöd vet jag inte om jag själv hade haft ork och tålamod att ta mig igenom något som i slutändan inte ger någon upplösning eller några definitiva svar. Men även serier och serieskapare måste få vara ambivalenta i sin jakt på en högre sanning och allt måste inte sluta som man hade hoppats eller tänkt.

Trackback-adress