Det är dags för den årliga ceremonin och Jonas brottas med motstridiga känslor. Han är varken rädd, skeptisk, tveksam eller känner tvivel. Ivrig och upphetsad känns mer rätt men ett litet styng av nervositet över vad som kan hända gör att han inser att det är ängslan han känner. Anledningen till detta är att han nu blir tolv år och betraktas därmed som vuxen och rådet kommer att meddela hans livsuppgift och han har ingen aning om vad det kommer att bli.

Ceremonin pågår i flera dagar och väntan blir outhärdlig och långtråkig. Först ska alla nybarn presenteras för sina familjeenheter följt av olika ceremonier för alla åldrar. Hans syster blir åtta vilket innebär att hon får göra volontärarbete, nioåringarna får sina första cyklar, tioåringarna får vuxenfrisyrer och elvaåringarna får nya kläder: annorlunda underkläder till flickorna och längre byxor till pojkarna. Nu är det äntligen dags. Varje årskull innehåller exakt 50 barn och Jonas har nummer 19 i ordningen och väntar ivrigt på att hans nummer ska ropas upp. Han försöker förtvivlat gå igenom alla yrken han kan komma ihåg (arkitekt, cykeltekniker, pilot, vägbyggare, rörmokare, ingenjör, m.fl.) men ger snart upp eftersom de är så många. Efter att hans bästa vän Fiona, som har nummer 18, tilldelats jobbet som vårdare för de äldre sluter han sina ögon…men plötsligt ropas nummer 20 upp på estraden. Det går ett sus igenom de församlade och Jonas sjunker allt djupare ner i sin stol. ”De hoppade över mig. Varför? Vad har jag gjort för fel?”

Lois Lowrys The Giver gavs ut 1993 och blev snabbt en succé, filmatiserades 2014 och används ofta i den amerikanska skolundervisningen. Det är en dystopi om ett ”perfekt” samhälle där alla lever i små självförsörjande samhällen utan konflikter, ingen arbetslöshet, inget krig och inget hat. Vardagen är hårt inrutad av regler som ingen bryter emot och alla är nöjda, tillfreds och likadana…utom Jonas.

Han tilldelas det mest hedervärda yrke en person kan få i samhället, nämligen minnesbevarare. En person som ska bära alla minnen från tidiga generationer och ge råd åt de äldste när de är villrådiga. Den nuvarande Givaren är gammal och skröplig och det är hög tid att en yngre förmåga tar hans plats. Jonas kommer att vara avskild från det övriga samhället under sin läroperiod och han kommer att uppleva smärta som ingen annan kan föreställa sig. Den högste äldste pratade också om ett tidigare val av minnesgivare som misslyckades och när den omtumlade Jonas frågar sina föräldrar om det efter ceremonin säger hans mor: ”Det var en ung kvinna men vi nämner aldrig mer hennes namn och kommer aldrig att ge det till ett nybarn”. ”Vad hände med henne?”, frågar Jonas. ”Vi vet inte”, svarar hon. ”Vi såg henne aldrig mer”.

P. Craig Russell har illustrerat en mängd berättelser av Neil Gaiman, bland annat Sandman, Coraline och Norse Mythology, men också en adaption av Wagners mäktiga Nibelungens ring i serieform samt sagor av Oscar Wilde. I The Giver skildras det ”perfekta” samhället i svartvitt med blågrå inslag. Det är ett samhälle utan hudfärg, religion och politik som gått så långt i sin strävan att sudda ut alla olikheter och skillnader att det blivit färglöst och där avancerad klimatkontroll gör att vädret alltid är det samma. Alla minnesgivare har en särskild förmåga, i Jonas fall att kunna se glimtar av färg, något som skildras med finess plus det faktum att han har stålblå ögon som skiljer honom från mängden. Russell har gjort ett storartat arbete med Lowrys fina prosa och även själva designen av samhället som är långt ifrån futuristisk utan mer känns som 1950-tal i funkisstil.

Målet är att skydda människan från känslor som upprör men som Givaren visar Jonas så har man tappat det som gör oss mänskliga på vägen. Givaren ger sina minnen av stolhet, sorg, kärlek och smärta till Jonas och till slut blir det bara för mycket. Världen han lever i är en bluff, utan känslor, utan valfrihet. Det är en bok som lyckas med konststycket att både vara vacker och skräckinjagande på samma gång, både i sitt innehåll men mycket tack vara Russells fina och välgjorda bearbetning.

The Giver är en av de bästa dystopier jag läst. Den har lånat en del av Aldous Huxleys Brave New World och Ira Levins This Perfect Day men det faktum att den riktar sig till yngre läsare i mellanstadieåldern gör den extra intressant. Jonas är som vilken tolvåring som helst men i den här världen är han annorlunda och hans nya livsuppgift gör också att han reagerar på denna själsliga diktatur maskerad som demokrati som de flesta av de tolvåringar jag undervisar skulle göra: Med bestörtning, fasa och ilska.

Trackback-adress