Efter att ha förvandlat gympasalen till en djungel och gjort monster av skolmaten fick Ida lova de vuxna att inte trolla mer för då kommer de ta hennes magiska häxhatt ifrån henne. Ida kommer dock snart i andra tankar när klassen får en ny elev: Ester, som har en härligt livlig fantasi och hatar allt som är tråkigt. Ida tycker Ester är otroligt konstig på ett underbart sätt och under resten av skoldagen och på vägen hem kan de inte sluta prata med varandra. Kanske har Ida äntligen hittat en bästis som hon har längtat efter så länge. Men plötsligt en dag ändras allt. Ester är nu livrädd för Ida efter att de jobbiga trillingarna Alva, Bella och Cilla spridit elaka rykten om Idas ”farliga” magi. Förtvivlan förbyts snart i kokande ilska för Ida tänker aldrig låta dem ta hennes nya, bästa vän.

Hösten har kommit till Sjöviken och regnet öser ner i andra delen av Fabian Göransons mycket läsvärda bokserie om nioåriga Ida och hennes magiska häxhatt. Precis som i första delen av Hokus pokus så är den sprängfylld med härliga detaljer i var och varannan buske och Göranson broderar även ut persongalleriet rejält under resans gång, såsom den katastrof-fixerade klassföreståndaren Greta Borg, Valeria med sina våldsamma allergier mot typ allt, den halvkriminella Matilda, de illvilliga trillingarna Alva, Bella och Cilla som tisslar och tasslar bakom ryggen, med flera.

När den fantastiska karaktären Ester dyker upp i boken gör hon det med storm i en överentusiastisk och färgrik beskrivning av sina knasiga drömmar. Hon är lika oemotståndlig som den fina och innerliga vänskapen mellan henne och Ida. Ett synnerligen omaka par, den ena utåtriktad och impulsiv och den andra introvert och avvaktande, men en vänskap som bygger på ömsesidig respekt och en kärlek till det magiska och fantastiska.

Som grädde på moset får vi också lära känna trillingarnas koleriske far och deras hispiga mor. Scenerna när pappan skäller ut en gammal hundägare och hans sura hund och mamman bjuder in alla sina vänninor och pimplar rödvin, röker inomhus och förfasas över det mesta är obetalbara. Det är lätt att känna igen sig, både i vuxenvärlden och skolårsåldern, och mycket beror på att böckerna utspelas i något slags tidigt svenskt 1980-tal då jag själv var i samma ålder som Ida.

Som alla bra barnböcker innehåller den sedelärande berättelser utan att skriva dem på läsarens näsa, riktigt bra karaktärer och härligt knas men Hokus pokus: De tre paddorna bör också hyllas för ett mycket varmt och ärligt porträtt av hur det är att ha en bästa vän.

Trackback-adress