I mars 2020 slog Coronapandemin ner som en bomb och ruskade om hela samhället i grunden. Saker som vi tog som självklara, som handskakningar, kramar, konserter, resor, arbetsplatsträffar, fika, familjeträffar, applåder och fester blev ett vemodigt minne och ersattes istället med coronahälsningar, livestreams, digitala möten, hemester, avstånd, handsprit, Disney+ och väldigt mycket Netflix. Karantänen och isoleringen blev vardag och en som tidigt bestämde sig för att bearbeta och skildra detta nya normaltillstånd var serietecknaren Elin Lucassi som bland annat jobbar som förlagsredaktör och regelbundet levererar träffsäker satir om vår samtid i sin självbiografiska humorstrip ”Rit-Lucassi”.

Igenkänningsfaktorn är påtaglig i allt från den första trevande nyfikenheten inför det okända till den gnagande ångesten och växande paniken över att springa slalom i köpcentret för att inte krocka med okända människor som tydligen bott under en sten eller helt förlorat kontakten med verkligheten eller nyhetsrapporteringen. Det ökande dödsantalet, ovissheten, rädslan, apatin och närheten till gråten gör sig påmind men också de små glädjeämnena i Coronamörkret, en hjälpande hand, solidaritet och längtan efter ett vaccin så att vi kan leva som om 2010-talet var tillbaka igen.

Lucassis dagbok skildrar allt från det dråpliga till det fasansfulla med sedvanlig finess och timing som man känner igen från hennes tidigare alster. Precis som hon själv konstaterar så är det mycket som har hänt under året som jag redan glömt bort men också det man alltid kommer att minnas, som till exempel när en turist i alperna gav begreppet ”visselblåsare” en ny innebörd, det kaotiska USA som präglades av Black Lives Matter, konspirationsteorier, en galen valprocess och en president som helt verkade ha tappat verklighetsuppfattningen till det ögonblicket då vår statsminister närmast klev in i vardagsrummet och manade oss att ta ansvar för vår omgivning, våra medmänniskor och vårt land.

På ett mycket träffsäkert och personligt sätt skildrar Lucassi också hur kriser lockar fram det bästa och det värsta hos människor men också hur viktigt det är med nära och kära och att hålla ut ända tills skiten är över. Att hennes seriedagbok en gång skulle bli en fysisk och mycket läsvärd bok i handeln anade hon nog inte och den lär heller inte vara den sista skildringen i serieform av ett märkligt år som de flesta vill glömma men alla kommer att minnas.

Trackback-adress