En jordbävning i Berings hav orsakar en våldsam tsunami som slår hårt mot den ryska halvön Kamtjatka och de västligaste delarna av Alaska. Flera räddningsoperationer för att ta hand om döda och sårade sätts igång men en sker under stor tystnad och stort hemlighetsmakeri. Undersökningsfartyget Derleth, ägt av oljeföretaget Rococo International, dyker plötsligt upp till ytan och sänder ut nödsignaler. Skeppet, som varit saknat i nästan 40 år, är av stort intresse för oljeföretaget men ligger i ett omstritt område av Berings hav och därför anlitar David Lacome, företrädare för Rococo International, bröderna Gage, Russell och Clark Carpenters firma som specialiserat sig på att bärga saker till havs samt marinbiologen Moriah Lamb eftersom fartyget även utforskade den sällsynta undervattensfaunan. Vad orsakade haveriet? Varför har skeppet börjat sända nödsignaler och, framförallt, vad har hänt med besättningen?

Plunge, är den femte och sista titeln som publicerades av Hill House Comics och återigen är det Joe Hill själv som står som författare och han har fått sällskap av ingen mindre än Stuart Immonen som numera dyker upp mer sparsamt som tecknare efter en lång karriär hos Marvel Comics. Den uppenbara inspirationen till titeln är bland annat 80-talsfilmer som The Thing (regissören John Carpenter har till och med lånat ut sitt efternamn till brödratrion) och James Camerons Alien (1986) samt en rejäl portion H.P. Lovecraft, alltifrån At the Mountains of Madness till The Call of Cthulhu samt ytterligare ett litet påskägg i form av skeppet Derleth som är en hyllning till författaren August Derleth, vän till Lovecraft och den förste som publicerade författarens verk i bokform och även utvecklade Cthulhu-mytologin och den kosmiska skräckgenren. Plunge är med andra ord en megahit redan på pappret och mina förväntningar var skyhöga…men grusades fullständigt.

Efter bara två nummer sjabblar Hill bort det mesta efter en nervkittlande (men också dialogtung) inledning. Helt plötsligt hittar man hela besättningen på den närliggande atollen bredvid skeppet, livs levande, utan ögonhålor och allmänt hotfull. Den naturliga reaktionen hade ju varit att totalt tappa både vett och sans och fly från denna oförklarliga fasa men istället följer flera nummer av tråkigt och fullständigt ologiskt konverserande och infodumpande som ger mig träsmak och huvudvärk.

En utomjordisk (och uråldrig) ras av utomjordingar har tagit över besättningens kroppar, de har en märklig apparat som kan läsa tankar, en liten stenbit som gör folk galna (my prescious), de är blinda men kan höra andras ”själar” och de har även räknat ut talet π (pi) till sista decimalen. Det sistnämnda får ingen effekt mer än att läsaren ska tycka det är läskigt att räkna ut det outräknebara och resten av serien är en plågsam resa mot ett förutsägbart slut med endimensionella karaktärer, en företagsperson som tycker att man ska offra mänskliga liv för egen vinning samt en bekväm akilleshäl när det gäller utomjordingarna.

Det enda som räddar Plunge från total katastrof är Stuart Immonen som är fenomenal som vanligt och hans illustrationer blir ännu mer lysande tack vare Dave Stewarts färgläggning men Joe Hills författarskap lämnar mycket övrigt att önska, framförallt när man tänker på att själva grundkonceptet är mycket lovande men slutresultatet känns billigt och effektsökande.

Trackback-adress