Första gången Elise och Dagmar träffades var på en tillställning full med en massa annat folk. Deras gemensamma, intresserade blickar möttes genom vimlet men det verkade omöjligt att få till ett samtal, men till slut fick de en pratstund och bägge två anade nog redan då vart allt var på väg. När Elise och hennes make Henrik skulle gå höll Dagmar och Elise i varandra i kanske tre sekunder…tre sekunder som fick tiden att stå stilla. Både Elise och Dagmar var lyckligt gifta sedan länge och älskade sina respektive partners men bägge två kan inte sluta tänka på varandra efter den kvällen. Flera månader senare när Henrik fått reda på att Elise älskade en annan men att hon inte ville skiljas var Elise så frustrerad av allt att hon anförtrodde sig till en äldre kollega, vilket hon sedan ångrade djupt. ”Du vet väl om att du kan förlora dem båda två”, hade kollegan svarat.

”Walk me to the corner, our steps will always rhyme”. Så lyder en av textraderna i Leonard Cohens låt Hey, That’s No Way to Say Goodbye från 1967. En av många innerliga och sårbara kärlekslåtar som bildar soundtracket till Elise och Dagmars passionerade kärlekshistoria mitt i livet och som även gett den svenska titeln till Anneli Furmarks senaste seriebok. Bland låtarna, som man kan hitta på Spotify i spellistan Gå med mig till hörnet, hittar man allt i från Säkert! till Hello Saferide men också två av mina absoluta favoritlåtar av geniet Joni Mitchell, nämligen Both Sides Now och A Case of You. Den senare ger mig alltid rysningar av både välbehag och bottenlöst vemod, särskilt i Diana Kralls sublima tolkning från en livekonsert i Paris 2001. Samma känslor som Furmark frambringar med penna och vattenfärger i vad som utan tvekan är en av årets bästa svenska serieböcker.

Det går inte att räkna hur många hyllmeter det skrivits om kärlek men Gå med mig till hörnet är en bok jag kommer bära med mig resten av livet. Hur den perfekt skildrar pirret i magen när man blir förälskad. Där världen får en annan lyster och den stora passionen som inte vet några gränser. Men detta är också en bok om kärlek när man blivit lite äldre, när man trodde man var förberedd på allt och tänkte sig en lugn tillvaro. Istället fylls mötena med ovisshet om framtiden där det blir svårt att leva i nuet, där varje nytt efterlängtat möte fylls av gråt för att man vet att man snart kommer att stå på en perrong och vinka av varandra. Furmark väjer inte heller för kärlekens avigsidor, den självupptagna själviska kärleken…eller känslan av svartsjuka och svek när ens partner också hittar en annan.

Trackback-adress