Heros hundra nätter

torsdag 29 oktober, kl 23:37 av Andreas 0 kommentarer

”Alla historier du har berättat, alla dessa underbara historier…
Men VÅR berättelse! Den kommer folk berätta i många år framöver…
Och de kommer säga att det var en berättelse om KÄRLEK.
Och om två modiga flickor som inte tog skit av nån.”

Den unga kvinnan Cherry är gift med Jerome, ett riktigt praktarsel till karl som tycker att hans hustru är perfekt eftersom hon är kysk och aldrig talar med en annan man utan hans tillåtelse. Lika full av sig själv är hans vän Manfred som Jerome ingår ett nedrigt vad med: Om Manfred lyckas förföra Cherry inom 100 dagar så får han behålla både Jeromes slott och hans hustru.

Vad den korkade Jerome inte vet om är att hans hustru Cherry är långt smartare än han och dessutom är hon i hemlighet tillsammans med sin tjänsteflicka, Hero. När Cherry nu får nys om makens överenskommelse med Manfred tror hon att det är kört för även om hon skulle vägra så kommer han säkert tvinga sig på henne. Men Hero, som är en mycket skicklig sagoberättare, har en listig plan: Hon ska avleda Manfreds uppmärksamhet genom att berätta historier, fängslande historier om svekfulla män, trofasta systrar, riktig kärlek och mycket mer, och hon kommer inte sluta förrän 100 dagar har gått.

Det märkliga året 2020 närmar sig snart sitt slut och jag har redan börjat grunna på vilka serier som har gjort störst avtryck på mig under året och framförallt då den digra skörden av serier översatta till svenska. Här hittar vi bland annat Ari Folman och David Polonskys lysande adaption av Anne Franks dagbok (Norstedts), Paco Rocas vemodiga mästerverk Emilio och glömskan (Palabra förlag), Simon Hanselmanns nattsvarta mörker i Inkörsporten (Lystring förlag) samt Derf Backderfs gripande och väldokumenterade skildring av massakern på amerikanska studenter i maj 1970 i Kent State – fyra döda i Ohio. Denna imponerande lista av nya fantastiska serieböcker översatta till svenska skulle dock inte vara komplett utan Isabel Greenbergs Heros hundra nätter (Epix förlag) som golvade mig totalt. Utan tvekan den bästa seriebok jag läst i år och en av de bästa jag läst överhuvudtaget.

Den 31-åriga brittiska serieskaparen Isabel Greenberg har skapat en feministisk klassiker i Tusen och en natt-anda där sagor och myter skickligt vävs samman till en intrikat, rolig, dramatisk och rörande berättelse om kvinnors längtan efter frihet och äkta kärlek i en trångsynt patriarkal värld där den välbekanta frasen ”så levde de lyckliga i alla sina dagar” oftast innebär ett påtvingat äktenskap med en vilt främmande man.

I den påhittade världen, som Greenberg kallar Tidiga Jorden, färdas vi till det medeltida landet Migdal Bavel där Hero, en av medlemmarna i ett hemligt sällskap av kvinnliga sagoberättare, berättar fantastiska sagor om kvinnors längtan efter frihet och den sanna kärleken och männen som hindrar, lurar, sviker eller tvingar dem till underkastelse. Den röda tråden i dessa berättelser i en berättelse är att det oftast går illa för kvinnorna på grund av männens maktspråk men i slutändan står de ändå som rakryggade segrare och hela boken är både en hyllning till sagoberättandets kraft samt hur viktigt det är att sprida historierna. Från mun till mun. Från generation till generation…så att vi aldrig glömmer.

Alla berättelser har drag av klassiska sagor och myter och Greenbergs härliga teckningsstil för även tankarna till urgamla träsnitt i sann sagoanda. Detta gör att man som läsare vaggas in i sagornas värld men samtidigt kryddar Greenberg anrättningen med härliga metablinkningar eller modernt språk för att vi som läsare ska vara på hugget och inte slumra till. Boken får en att känna sorg, vrede och uppgivenhet men lika ofta bubblade det i min mage av skratt inför något dråpligt eller komiskt, som till exempel när Manfreds vakter, som hänfört tjuvlyssnar på Heros spännande berättelser och inte vill missa någonting och därför kör sten, sax, påse om vem av dem som ska springa bort till barackerna för att berätta för de andra att hon börjat igen.